Jag vet inte om jag ska känna mig besegrad, om jag kan vara besegrad utan att medvetet ha get upp.
Min kropp har gett upp kampen iallafall. Sömnsvårigheter, svårt att äta, konstant trötthet, huvudvärk
molande värk i magen, i lederna. Hela min kropp skulle behöva masseras, bli värmd, få omtanke.
Jag ger den tvärtemot. Jag försöker trotsa allt för att "jag tycker jag mår bra"
Men någonstans har väl sorgen besegrat mig, känns så fel att kalla det för sorg när det
är en jävla separation. Men så är det väl. Såg min föredetta svärmor idag, högg till i hela kroppen
på ett märkligt sätt som det aldrig gjort förr. Jag såg henne på håll, tror inte hon såg mig
vilket jag är glad för. Vet inte om jag hade vågat mig på en konversation, det som aldrig varit problem förr.
Kunde prata med henne om allt, vi var så lika i så mkt. Men så olika i annat. En underbar människa som
jag faktiskt kan sakna på ett helt annat sätt idag.

Pratade med min underbara Carro idag, iof pratar vi flera gånger varje dag oftast men ikväll hjälpte hon mig
igen på ett sätt. Hon är bra på det sättet min Carro, hon påminner mig, pushar mig på rätt track på banan när jag är påväg att kliva av och låter mig kliva av och testa andra vägar när jag behöver.
Nyckeln till allt är verkligen acceptans. Jag måste acceptera att mitt liv kommer bli så mycket bättre än det var innan.
Acceptera att det finns betydligt bättre människor i världen att dejta, strula, flörta, ha förhållande med, gifta sig med,
dö med, få barn med, lämna, bli lämnad. Ja det finna bättre människor i alla där ute.
Och jag behöver faktiskt inte leta särskilt långt heller.

Men hur som helst måste jag ta tag i min kropp. Vill sova en hel natt, vill äta tre måltider på en dag utan att känna ångest, vill kunna koncentrera mig på mitt jobb. Och vill lära mig åka inlines. Punkt.