Vi kom gåendes längs uppfarten. Emma och jag.
Jag såg er genom köksfönstret, ni satt vid köksbordet.
Jag gick upp för grusgången, (reflekterade direkt att det var grus där plattorna låg)
Ringde på klockan till huset, hörde dina fot steg ut genom köket, in i hallen.
Du öppnar dörren på glänt.

Du säger: - har inte mamma hört av sig till dig?
Jag: - Jo, men jag var redan här. Vill bara ha min väska
Du svarar rätt drygt och arrogant att - Det är stökigt och du får leta själv.
Jag: Jag klarar mig bra själv och vänder mig om och går mot garaget.

Emma och jag går in i garaget, det ser ut som det alltid gjort, ett bombnedslag av saker och prylar,
mesta ser ut som bråten. Det första jag ser är julgranen vi handlade förra året. Årliga "skojbråket"
om julgran, vi körde vartannat år. Plastgran vs Kungsgran. Förra året vann jag. Det blev en plastgran helt i silver ifrån Rusta, den blev väldigt vacker med svarta/röda kulor och glitter och ljus.
Din systers dotter kommer jag ihåg tyckte den var riktigt fin. Tror hon ville ha en lika dan i rosa.

Jag plockade ihop mina saker, kollade efter plaggen med min storlek på. Allt var mixat med ditt och ändå hittade jag inte mina värmekläder eller mina byxor. Men tror det löste sig ändå. Kanske kommer dem fram och du ringer för att säga att du har den. Eller så glöms den bort och vi hörs inte av.
Du kom ut efter en stund, tror du frågade om jag hittade allt eller om du bara mumlade något jag inte valde att lyssna på.
Pratar om att ni hade plockat svamp, att det hade kommit massa grus på garage uppfarten. Mest kallprat om ditt nya liv. Jag väljer att inte lyssna, känner inget intresse av att veta hur ditt liv är nu.
Även om jag ser på dig att du ser sliten och trasig ut. Det är nog mina bästa ordval. Din mamma sa att du kanske var sjuk, jag tyckte det mer såg ut som ångest. Men det säger man inte högt, inte ens till dig som stod mig så nära.

När jag plockat ihop mina saker så gick jag därifrån, sa ett flyktigt hejdå utan att titta på dig och gick stark i ryggen därifrån. Och det kändes bra. Det kändes riktigt bra. Alltihopa.
Att fått hämta mina saker, att se dig igen efter nästan ett halvår att få se huset igen efter samma tid och inte känna någon ångest, någon form av saknad. Nej jag var min egen person och jag gick därifrån.

---

Hade ungefär 10-15kg i väskan och gick 1,4mil hem igen. Tackar Emma som följde med, var min support och fick prata av oss båda två riktigt mycket och välbehövligt.
Nu har jag duschat, och ätit gröt och ska krypa ner. Imorn är en ny dag och då tar jag mig an några av mina andra rädslor!

PoK