Stålfåglarna flyger inte längre utanför, elden har blivit till glöd och dammet ligger som ett lager över husfasaderna.
Någonstans långt borta hörs det att dörrar börjar öppnas, barn ropar och djuren letar nya bon.
Snart är det människor överallt, ensam i ett hav med personer,ingen skulle se
Här inne är jag säker, står i tryggt förvar med mina väggar omkring mig, ingen kommer in.

Sen möter jag dig, jag möter inte din blick men du möter min. En gnista tänds, värmen sprids.
Du river ner mina murar som jag så omsorgsfullt byggt upp,
du klär av mig del för del av min rustning, placerar den noga på stolen bredvid.
Naken. Sårbar. Ensam i mitt inre, prydd av en vacker kvinnokropp.

Dina händer smeker en nu härjad eld i min kropp, hunger, iver.
Du gjorde något ingen annan fått tillåtelse att göra, kliva rakt in, rakt igenom
och bara se mig för den jag är. Bara hålla om mig för hur min hud är formad om mina muskler, mitt skelett.
Du tog din hand genom min osäkerhet, genom mina rädslor, genom mitt leende och skakade hand med mitt innersta.
Jag gav dig tillåtelsen, du gav mig trygghet. Jag gav dig friheten, du tog chansen.
Du förlorade mig
/CJ.