Jag vet inte hur jag ska få fram det, hur bokstäverna ska kunna formas till ord hur ord ska kunna bilda meningar. Meningar av betydelse. Jag tittar mig omkring men jag ser inte mycket alls, en vägg av vatten står i vägen på gränsen till att rusa ifrån mig. Det kom en krypande känsla, började som en knopp som vecklade ut sina grenar, sina blad sina kvistar tillslut var det ett helt träd som växte inuti mig. Grenarna ville ut, ut genom bröstet. Det gör så ont nu. Väggen av vatten står på startlinjen, redo att rusa sitt lopp, nedför mina kinder för att landa på den mjuka bädden i vitt. Jag vet att du talar till mig, du säger återigen bokstäver som ska formas till ord som ska formas om till meningar. Meningar av betydelse.

Jag var full av liv, full av förhoppning, full av mening. Jag var en färgsprakande bukett blommor som såg sitt vackraste ljus, du trampade på mig. Tryckte ner, malde sönder blommorna mot asfalten. Ett ånglok som tågade fram, tryckte undan allt i sin väg. "här kommer jag, jag har rätt, lita på mig". Vinden drog förbi och de färgsprakande blommbladen delades itu, flög åt varsitt håll iväg bort härifrån. Kvar låg en tom själk, utan blommor, utan liv, utan färg. Färglös, utan förhoppningar, utan betydelse, utan mening. Bokstäverna formades, orden blev till och meningar bildades. Denna gång av betydelse. Hade längtat efter ditt svar länge, längtat efter kommunikation men hade aldrig anat att svaret tog en annan väg. Blommorna såg aldrig tåget, på samma sätt som jag aldrig uppfattade din vilja.
Förväntningarna var för höga, känslorna för många och vattenväggen rasade samman och rusade fort iväg, de trodde att de sprang sitt livs lopp för att sedan avslutas i en pöl på den vita bädden.

Buketten planteras om, får ny jord, mera näring och ljusets strålar värmer den tomma själken. Hur börjar jag om, hur ändrar jag tankesätt, hur får jag mera näring, färg och liv. Ett vägskäl, ska vi följa andras spår och bli ledda med handen trygg eller ska vi skapa vår egen stig, vår egen väg och hoppas vi når fram i tid?