Snurrande tankar, evig väntan.
Det blev inte riktigt som jag trodde, men samtidigt kan man aldrig förutse någonting såhär.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig igenom, fast jag vet att jag gör det.
Det behövde inte vara något allvarligt, det sa han. Men ändå.
Jag hatar att vara rädd, att känna denna rädsla.

Fick det svart på vitt att jag måste kämpa lite hårdare, ta i lite till.
Och det ska jag, ska ta i allt jag har.
Allt för att lyckas.