Ibland älskar jag känslan av att vara mig själv, ibland hatar jag känslan av att vara mig själv.
Som om allt jag rör vid blir förgiftat, förpestat och bortglömt.
Som om jag väcker döden i livet, suger värmen ur solen, ljuset ur månen.

Ibland älskar jag att vara mig själv, att jag får folk att le,
att jag ser de där små detaljerna i ansikts uttrycken som får folk att förundras
att folk kan lita på mig, att de känner sig trygga med mig.

Men just nu, just precis just nu. Jag älskar inte mig själv, jag hatar inte mig själv.
Jag bara är. En skugga, en person. Ibland vill jag bara skrika, du ser inte mig!
Titta för fan, du ser inte mig. Uppmärksamma mig, kyss mig. Se mig.
Jag vet att du har dina skäl, jag vet att jag har mina moln.
Ibland önskar jag mig bara till en annan plats, en plats där allt är som det är nu fast där vi är som vi var när vi träffades, sådär i början. Kan inte göra annat än att älska, älska på olika platser, flera gånger om dagen.
Nu blir det privat, nu blir det innåtgående. Men jag skyller på musiken. Musiken får mig att skriva.

Lyssnar på Melissa Horn - lät du henne komma närmre. Funderar över texten hon sjunger "hur kan man älska nån, som älskat nån förut?" Det är en balansgång, det är svårt. Varför vågar man ge sig in i kärleken, vågar man ta någon annans plats?. Det är klart man gör det, jag älskar att jag har en plats hos honom, att jag är hans. Jag älskar känslan. Men man kan inte göra annat än att undra, det finns alltid fler än två parter i ett förhållande, även om man ses som singlar. Alla har lämnat någon, alla har blivit lämnade. Alla har ett bagage av ett förflutet, de flesta har en vision om framtiden. Vad händer om man inte kommer över sitt bagage, om man fortsätter bära på det? Vad händer om man helt plötsligt inte delar samma vision om framtiden?



Tack vara en vän började jag läsa Musses blogg, tror detta inlägg blev inspirerat därifrån.