Mina små ångestfyllda genomskinliga bubblor
som verkar obetydliga för massan.
Jag lyckas alltid spräcka dem över dig som ett kallt ruggigt rent en höstdag.
Du skakar av dig det som en blöt hund och ger mig en kyss
och säger "det är okey, det vet du".
Men någonstans där inne vet jag att det tar på dig,
du ger så mycket kärlek till andra att du glömmer dig själv på vägen.
Samtidigt som ditt inre växer sig större och djupare in i trollskogen.
Onåbart.
Får jag komma in?
Får jag borra små små hål och kika in, smyga in lite ljus och värme?