Precis kikat ett avsnitt av House, en serie jag aldrig direkt följt innan.
Tyckte han var för elak och sarkastisk om allt, tills jag tillslut fastnade. Det kom fram en riktigt bra poäng i serien dock. Ett par som bestämmer sig för att skiljas,  dem älskar varandra, älskar deras rutin dem har men ingen av dem är lyckliga.
Har länge funderat på varför så många föräldrar som håller ihop för sina barn
eller par håller ihop för att det är så rädda för att vad som händer sen om man går isär. Rädslan dels för det praktiska, var ska man bo, hur går ekonomin, vem ska ha barnen, vilka saker är mina/dina osv. Sen självklart den här känslomässiga delen, hur ska jag klara att vara själv, saknad av närhet/sex, saknad av en annan person vid ens sida, saknad av att vara två. Att lämna någon man faktiskt älskar, lämna någon som ändå stått en nära.
Jag stod själv där för ca 8månader sen, i ett förhållande där vi älskade varandra men ingen av oss var nog egentligen lycklig den sista tiden. Fast självklart inbillade man sig att man var det, för att det var så "det skulle vara".

Men min mening går isär på den här punkten, om nu kärleken finns borde man väl kunna jobba på det som inte funkar, kämpa för att få det att bli bra och göra ett ärligt försök och sen bryta om det inte går?
Är det fel här att vilja ge allt, att aldrig vilja ge upp? Att fortfarande behålla ett hopp?
Samtidigt som jag känner precis som i serien, ibland kanske det är bäst att bara bryta innan det blir för smärtsamt
Att bryta när man tror man gett allt, när man är så slut i själen att man bara "ger upp" och går isär.


Kärlek är inte den lättaste delen i livet men förmodligen den mest underbara. Inte bara kärleken i ett förhållande utan i alla relationer och möten man har. Möten med patienter, möten med en ny vän, en förälder, ett syskon, barn, djur. Ja alla relationer är en del av kärlek enligt mig. Och man blir aldrig fullärd, det finns ingen "rätt" eller "fel" linje att gå, och alla möten är unika samt att alla människor är olika individer. Bara för att en sak har funkat med en person behöver det inte fungera i nästa. Alla människor är unika, miljön är en faktor och även vilken nivå man är på känslomässigt. Men det tror jag är rätt generellt, någon de flesta vet om.
Men alltför ofta glöms det bort. Några meningar jag själv har fått höra är "jag har varit med förr" "jag vet hur det brukar låta" osv. Vilket jag kan tycka är synd för jag är inte en tjej som alla andra, jag är inte en random brud.. Jag är jag och jag är på mitt sätt, en enskild individ, unik. Precis som alla andra i världen.