Jag visste hur hon kände, jag visste vad hon var tvungen att göra.
Hon hade tappat sitt, så hon fick mitt. Rakblad.
Hon var på nivå 5, hennes gladaste jag men ändå det sorgligaste.
På nivå 6 visste jag att hon inte fanns längre. Att hon skulle försvinna för evigt.
Jag satt och kollade på när hon skar igenom huden
Det blev djupt, som om hon grävde ner det under huden.
Det droppade blod, längs med armen, ner på golvet. Hon log.
Hon fortsatte le, hennes påklistrade leende.
Men ändå så äkta. Hon kände lycka.
Hennes form av lycka.
Varför lät jag dig fortsätta så min älskade vän?




Hittade det här nedklottrat i en gammal skrivbok från när jag var 12år..
Undrar egentligen vad som pågick i mitt huvud, varför jag såg världen som så mörk..

Fågeln flyger från livets makt, fågel flyger bort från jakt
Den vill inte känna smaken av blod, den flög iväg och alla förstod.
Den kräver ingenting, bara vindens lycka
Den behöver ingenting, inte ens ord att tycka
Silvertårar från vita fågelns kind, springer lätt nedför som en hind
Finns inget slut på tårar som dem, kommer en kommer alla på vår jord
Dem slutar aldrig rinna, för tårar av silver kan aldrig försvinna.

Samtidigt som jag kan tycka det är lite skrämmande att jag såg på livet såhär
beundras jag över att jag kunde uttrycka mig i tidig ålder och att jag faktiskt ser livet annorlunda nu.
Progress...