Någonstans så saknar jag mig själv.
Det känns som om en del av mig själv är försvunnen, även om jag vet att jag förmodligen bara är förnyad, förändrad. Men idag orkar jag inte analysera sönder mina tankar och mina val.
Jag orkar inte debattera för varför jag tänker som jag gör eller varför jag tycker som jag gör.
Idag vill jag bara skriva fritt, skriva rakt av, utan att ha en tydlig röd tråd eller att försöka få er att förstå. Jag vill bara skriva. Låta orden flöda fritt.

Orkar du inte eller vill du inte så förstår jag dig. Men låt mig vara här. Utan hud, sårbar och kantstött. Låt mig stanna här utan att värdera mig, analysera mig eller tillintetgöra mig.

Jag har i många år nu arbetat med mitt förflutna, varit fast i någon sorts dåtid för att förstå min nutid för att på så vis försäkra mig om vad andra säger ”bra” framtid. Har lärt mig att, för att ta mig från punkt A till B måste jag vara klar med punkt A och ha med den i bagaget för att möta upp punkt B. Att livet är sammanlänkat mellan olika tidsepoker. Någonstans i den här vevan har jag nu börjat fundera på vad som hände med att bara leva? Att bara vara utan att gräva och bearbeta sitt förflutna utan att analysera och förstå? Kan jag inte bara få leva, vara spontan och gå i samma mönster som jag så intensivt försöker ta mig ifrån. Eller är det att välja enkelheten? Är det att ”gömma” sig själv?

Skulle jag beskriva den ”bästa” perioden i mitt liv eller den ”värsta”, att välja att kategorisera sig och sitt.  Jag har länge trott att min brors död var det värsta som varit. Men ju mer jag har bearbetat inser jag att det bara var toppen på ett massivt isberg. Att jag faktiskt någonstans förträngt betydligt värre saker som slagit rot i mig och nästlar sig in i min vardag. Tragiskt när man inser att barndomen aldrig egentligen var en barndom och att den bästa delen av sitt liv inte var då jag trodde att den var. Trodde den bästa delen i mitt liv var i mitt tidigare förhållande, att jag aldrig varit så lycklig som jag var då. Men ack så fel jag hade, och tur är väl det även om jag inte ångrar något eller inte påstår att jag var lycklig då. Men iallafall sommaren som varit nu har varit som en härlig upptäcktsfärd, jag var på en topp utan dess like. Det bara fortsatte uppåt och mina stordåd blev större och bättre. Dans på bord, upptäckter av min sexualitet, intressanta möten, egen tid som var bra tid och en utveckling av mig själv som var större än mina tidigare 19år i livet.

Nu känns det som en saknad, jag saknar sommaren av det oändliga lyckorus jag vandrade på. Det fanns bara möjligheter och inga egentliga hinder. Jag jobbade mellan 42-48 timmar i veckan, underbara helger av skratt, musik, dans och vänskap.  Det enda jag saknade var solen. Men ändå var lyckan så bra, så skön och rätt märklig. Vackra minnen att se tillbaka på, givetvis lära sig utav och även dem packas ner i fickorna på min väska som lastas på mina axlar. När får jag kasta denna väska?
Jag vill vara den jag är, ha med mig mina erfarenheter, misstag, fel, brister, lyckorus, ”barnatid” och allt därtill, men måste jag ha bagaget där? Måste det finnas som någon sorts stämpel. Finns det människor utan bagage, eller med mer eller mindre bagage och är man verkligen lycklig om man aldrig upplevt downside of life?

Jag saknar en del av mig själv, som just idag känns försvunnen, som idag känns bortmotad med kemiska ämnen och analyser av mitt förflutna.  Jag vill leva som jag gjorde då, i tunna kläder, ett jobb jag älskade och med människor jag längtade efter att träffa och som såg framemot att träffa mig.
Någonstans har jag flutit in i en vardag som jag nu ser är tråkig och trist, jag försöker ge den ljusglimtar och ser det mesta som positivt eller som något man kan jobba på. Men det är väl just det där.. Måste allt jobbas på, måste allt in i snurran av utredningar, där allt ska plockas sönder som äggskal och läggas ihop likt ett gammalt pussel som saknar delar? Måste allt verkligen vara genomtänkt och ha sammanhand, måste allt ses som något att förbättra.
När ska jag bli nöjd med att något är bra? Att jag faktiskt duger och är bra?
Denna ouppnåeliga bild av mig själv, en sorts perfekt människa som inte har fel och brister.
En flicka som tror hon kommer hitta en man som kommer älska hennes ”perfekta, slipade yta” istället för att acceptera sina brister och fel och hitta någon som faktiskt uppskattar att jag är kantstött och inte passar in i någon norm eller mall. Felet med mig är att jag inte blir lite kär, eller tycker om någon lite grand, eller blir lite ledsen eller lite arg. Mina känslor är så stora när dem väl kommer, men få som jag vågar visa dem för, om det så är glädje eller ledsamhet. Ilska är det sällan jag får ut alls, även om jag är skitförbannad.

Jag hittade inget avslut, så jag slutar bara tvärt.