Man är aldrig unik längre,
det finns inget som heter speciell.

Alla har sett det förut, hört det förut, varit där förut.
En kvinna är en kvinna med bröst, en kvinna med ett underliv.
En kvinna som man sett förr, testat förr, smakat förr.
En man är en man med en penis, som om det vore ett användbart verktyg.
En man är en man som det ska trackas på när han inte förstår, eller när han inte lyssnar.
Fördomar emot könen, fördomar emot individen. För ingen är unik.
Personligheter som skiljer, men ändå alltid en kommentar som gör att man inte skiljs från mängden.
Vad spelar det egentligen för roll med att vara sig själv, när alla ändå motarbetar en
med kommentarer som "jag har varit med förr" "ja vet hur det brukar gå till"

Vad hände med att varje människa är unik, varje sekund är den andre olik
varje man är en ny individ, varje kvinna är en ny person.
Ni har sett kvinnor förr, man har sett män förr men ingen historia är den andre lik.
Fan, vad hände med charmen i olikheten?

Är trött på att bli behandlad som någons variation på tema.
Som om kvinnan är temat och variationen är storleken/historien.
Som om jag tjänar ett syfte med att vara kvinna, istället för att tjäna ett syfte med att vara jag.
Vara den jag är och vara kvinna.
Jag är mitt eget tema, det finns ingen annan i världen som är som jag.
Jag är unik, jag är speciell. Du är unik, du är speciell.
Världen består av nästan sju miljarder människor, sju miljarder individer.
Ingen är den andre lik. Jag vägrar vara någons variation på tema.
Visa mig den respekt jag förtjänar och jag lovar att jag visar respekt tillbaka...