Paniken kryper i skinnet, ångesten, illamåendet.
En till arbetsdag är över, gråtit, bitit mig i läppen på toa
och velat kräkas.
Går det bra att arbeta? Super. Får berör, det går bra och jag klarar det i praktiken.
Mår jag bra? Inte alls. Det gör ont, psykiskt överkörd av en ångvält.
Ont. Det gör bara så jävla ont.
Vart då? Vart gör det ont? Jag vet inte. Jag önskar jag visste. Det är som om det hugger och skär över allt.

Som att det är gift som sprids i ledvätskan, i blodet i cellerna. Det gör bara ont.

Det sitter förmodligen bara psykiskt.

Ett psykfall.

Är det bara jag?