En riktigt skit dag idag.

Less, extremt trött och allt bar blir fel just nu.

Hormonerna svämmar över och jag vill bara gå och lägga mig under täcket och inte vakna fören pysen kommer ut.

Det är inte långt kvar, jag intalar mig det. 10veckor går snabbt.

Är så trött på alla komplikationer som varit, hoppas och ber till den där som styr att det får vara lugnt på den biten nu ett tag.

 

Finns så mycket som jag skulle vilja skriva, säga och bara få ur mig.
Men inte här, skriva i tomma intet till människor jag inte vet vilka dem är kommer inte lösa eller underlätta något alls just nu.

 

 

Cause when you never see the light it's hard to know which one of us is caving.