Ibland får jag bara så många minnen av mitt gamla liv.

Av hur allt har varit, av hur allt har förändras.

Ibland kan jag sakna nätterna i min gamla lägenhet. Sitta en höstkväll med enbart tända ljus,

hög musik och gråta i min ensamhet (det låter destruktivt, vilket det var men även utvecklande)

Hur min blogg blev fylls med flera tusen ord under bara några kvällar. Allt för att hjärnkaoset skulle få utrymme att spela på. Allt för att den kemiska obalansen skulle få synas, få blottas och få komma fram. 
Allt för att skapa något sånär lugn i mitt huvud.

Skulle behöva skriva lika mycket nu, ventilera men utan att egentligen få svar.

Men det finns andra prioriteringar, har svårt att bara koppla av. Stänga ute världen och bara få skriva ifred.

Ikväll stänger jag ute världen för att jag vet att jag kan, musik och toner får tränga in genom min hörselgång och studsa mot min trumhinna. Jag får vara ifred och bara skriva.