Jag vill så gärna säga, bara säga rakt ut hur jag mår.

Men jag är så rädd, rädd för ditt ansiktsuttyck, rädd för att du verkligen kommer se och förstå hur jag mår.

Därför blir jag tyst, tar avstånd. 

Rädd för vad du ska svara. 

Mina känslor just nu gör så ont. Det gör så ont i mig att jag inte vet åt vilket håll jag ska gå.

Vilken fot som ska bära min kropp. 

Den här floden som bara väller över mig. Känslan av att inte räcka till. 

Jag vet inte vad som bär mig längre, vad som stöttar mig. Vad som håller upp mig.

Min kropp verkar inte fungera, min hjärna orkar inte rodda runt.

Jag är trött. Så trött. Så jävla trött. Överallt.

Och det räcker inte med att sova, det räcker inte med att vila. 

För kraven blir bara fler och fler och dem tar över mig. Utifrån, Innifrån.

Hatar det här, hatar den här sårbarheten. Känslan av att aldrig riktigt duga.

Önskar att varje fettcell på min kropp dög till något vettigt som faktiskt 

kunde något, något som gjorde skillnad.

Vill bara orka med, orka med vardagen. Orka leka med glädje, älska med lust.

Orka jobba för känslan, orka leva för allt.

Jag vill ha ork att må bra. Att prioritera mig själv, utan att nedprioritera något eller någon annan.

Jag vill finnas.