Människor som hänger kvar i livet på en skör tråd. Människor i sorg. Människor med ångest för att dem inte vill dö, anhöriga i ångest för att dem inte vill förlora sin mamma, sin dotter eller ens make. Jag älskar mitt jobb som sjuksköterska. Min avdelning är psykiskt många gånger tung. Men trots det finns det så mycket glädje. Man lever varje dag till den sista, försöker ge det där lilla extra.

Men idag när jag vaknade från nattjobb, fick hålla i sonens alldeles nya kusin 1 Vecka gammal så inser jag hur sköra vi är. 

Livet är så oförutsägbart och vackert men ändå så fullkomligt skört och sårbart. 

Inatt sa en ung kvinna till mig. "Hur mycket ångestlindring och smärtlindring jag får, även om ni sitter hos mig hela natten så gör ångesten ändå mig så rädd, jag ska ändå dö. Oavsett vad som händer så kommer jag att dö".