Imorn går vi in i vecka 30. Jag som aldrig trodde att vi skulle lyckas bli gravida igen. Ett sista försök på mig efter 1,5år av försök och längtan. Ett sista försök på mig då jag rent mentalt inte klarade av att misslyckas.

Graviditeten har hittills varit så tuff, många gånger har jag otacksamt tänkt att "om jag visste att jag skulle må såhär dåligt hade jag inte valt att vara gravid".
Självklart vill jag ha vårt älskade pyre i magen, en liten, ett syskon.
Började hela graviditeten med att gå in i en djup depression. Flera veckor där jag bara grät, sov och stängde in mig i mörkret. Sommaren sägs ha varit vacker, men jag minns den som ett mörker med små korta djusglimtar.

Det dåliga samvetet har ätit upp mig många gånger dem här veckorna. En sommar där jag inte orkade spendera tid med min fina fru, med vår underbara son. Sen kom foglossningen, förlamade mig. Gjorde mig obrukbar, värdelös.
Att vissa dagar inte kunna ta på sig sina kläder, inte kunna plocka ur diskmaskinen eller hjälpa sonen med hans skor. Att inte kunna gå till lekparken utan att bli bitter med tårarna brännande bakom ögonlocken.
Denna graviditet har varit så mycket tuffare än sonens på alla sätt och vis även om jag rent fysiskt hade mer problem med sonen.
Men ska sluta vara otacksam nu. Ska försöka vända de sista 8-12 veckorna till något positivt. För jag är så enormt tacksam. Det bor en frisk liten parvel i magen, förmodligen en liten lillasyster men vem vet om det stämmer. Och lika glada blir vi för en liten pojke.

Jag ska älska varje dag som är kvar,varje spark, varje rörelse. Jag ska stå ut med smärtan för vet du. Jag älskar dig och jag gör det här för dig. Vårt fina barn i magen.

Familjen❤❤❤