Regndropparna slår mot fönsterrutorna och vinden griper tag om husknuten.

Stänger av alla apparater, alla ljuskällor har sakta fått dö ut en efter en. 

Hör hur barnen sover tungt inne på sina rum, en katt ligger och snarkar på en stol lite längre bort. 

Regnet och jag. Likt vattnet som sköljer över gräsmattan tvingar sig ångesten över mig. Ett vägskäl i livet. Vart är vi på väg? Går vi ens på samma väg? Vill vi åt samma håll? Jag vet inte. 

Jag vet knappt vad jag själv vill eller vart jag själv står. Än mindre vart du befinner dig, hur du tänker eller hur du mår. 

Begär jag för mycket? Kan jag begära för mycket när det handlar om kärlek? Kan kärlek ta mer än det ger?