Mitt inre väsen som jag tejpat, limmat och slutligen rivit sönder allt för att läka det från början.

Dem där såren som fortfarande ibland gör sig påminda. Otillräcklig 

Vi fortsätter vara sådär lyckliga på utsidan. Som ett never ending rollspel nära en kollaps. 

Ibland fastnar jag i det förflutna. En vän som försvann som jag 10år senare ännu saknar. 

En chans jag aldrig tog, ett flyg som aldrig gick. 

Sen tittar jag på min nutid. Mina vackra barn.

Jag är så tacksam. Ni är det finaste jag har.