Lite bilder från dagarna som gått! =)

Min brorsdotter hade sin första avslutning igår. Alltid lika underbar, alltid lika söt!
<3

1 vecka av tystnad, jag vet att du lever.
Du mår förmodligen bra.
1 vecka av ett konstigt liv, känslor som svajjar
I huvudet bor spöken.

Jag undrar vad du gör, med vem du gör och varför du gör
Jag undrar om altanen blev fin, om poolen går att bada i
och om rosenbuskarna blommar för fullt på framsidan nu
Jag undrar om du tapetserat sovrummet ännu,
om ugnen fungerar och om du saknar mig bredvid dig i sängen..
Jag undrar för mycket för mitt eget bästa, jag undrar till och med om du har skägg eller inte.
Jag antar att jag bara saknar dig, dig som person. Jag saknar dig.
Igen.

Jag vill inte prata, för mina ord räcker inte till.
Jag vill inte lyssna, mina tankar gnager inuti mig
Jag vill inte se dig, dina ögon får mig tillbaka

Dina fingrar som smeker mig över kinden,
torkar mina tårar och säger "inte så", "kom igen nu flärpan"
Jag skrattar och sveper ärmen från tröjan över ögonen,
mascarans färger lämnar fläckar men det spelar ingen roll.
Tårarna torkade och du fick mig att le, du får mig alltid att le.
Bara tanken av dig får mig att le, när vi pratar ler jag i smyg på andra änden av telefonen.

Lika glad och lycklig som jag blir av dig, lika ledsen och sårad har jag blivit av dig
Men så är det alltid. Jag har sårat dig lika illa, gjort dig lika lycklig, gjort dig lika ledsen.
Jag vet att det är förflutna nu, för nu är det inte vi och kommer inte bli vi. Det har du sagt.
Men hoppet är det sista som lämnar, även om jag kanske kan omvandla mitt hopp till
hopp om vänskap istället för hopp om kärlek. Där vill jag inte spekulera, det blir som det blir.

Jag vill ligga i din famn, dina armar runt om mig
Jag vill kyssa dina mjuka läppar, ingen kan kyssas som du...
Jag vill skratta i din närhet, ingen får mig att le som du.


Men idag nöjer jag mig här, det är en saknad precis som igår, precis som i förrigår.
Snart är väl denna sakna-period över, och jag kanske kan blicka några steg framåt igen.
För nu är det sommar och det enda man kan göra är att njuta...

Jag har ett dilemma..
En person som jag bryr mig om väldigt mycket ligger på sjukhus.
Hon är världens finaste lilla gumma. Jag vill besöka henne, jobbar bara nån avdelning därifrån
och känns som om hon skulle bli glad över att se mig där.
Men...Hon är mitt älskade ex's släkting, och jag vill inte tränga mig på,
vill inte vara ivägen, vill inte störa och vill inte göra någon irriterad..
Hur gör man?

Det är så fruktansvärt svårt att klippa banden, att bara lämna sina känslor åt sidan.
Bryr mig om alla så himla mycket fortfarande, och vet att jag inte behöver eller ska sluta bry mig
men mer det att jag får bry mig om dem alla i tystnad, utan handling, utan ord. På avstånd.
Jag tycker det är skit svårt faktiskt, hur gör man?

Jag får kvällsbesök av min underbara Carro och hennes söta dotter.

Det blir te på balkongen, kedjeröka och tycka synd om sig själv.. Eller jag ska dricka te och tycka synd om mig själv.. Cancerpinnarna får hon ha för sig själv..

Längtat så efter att få träffa henne, längtat efter sällskap<3

Varandras pusselbitar, lika trasiga, lika skadade
Så var även vi.
Jag var trasig när vi möttes första gången, du var sårad och kantstött
Nu finns inte jag i bilden, jag slets isär och kastades bort
jag tillhörde inte pusslet.
Tapetklister, häftapparat eller varför inte silvertejp
jag tror inte ni behöver något av det, ni är redan varandras delar.
Det den ena inte vill ha har den andre, kompliment.
I hope you find peace now...

Jag tog intiativet till en kväll vid msn med dig,
jag gör det gärna ingen även om det handlade om vardagen.
Det handlade om livet men inte om oss, det handlar om livet men inte om känslor.
Det handlade om vänner som pratade glädje, som pratade jobb. Som pratade vardag,
och det räckte för mig idag. Jag somnar med ett leende på läpparna.

Jag tappade aldrig mitt hopp, jag litade på dig. Och jag älskar dig. Min fina A..
Fuck...Nu hamnade jag här igen, i saknaden..

Det känns som om jag förlorat min familj,
jag har min mamma och min underbart snälla bror som låter mig bo hos honom.
Jag har min underbara låtsats pappa med syskonen.
Men jag saknar alla som hade kommit utöver.
Svärmor + man, svägerska + 3 super söta barn och himla snäll man. Extra "farmor".
Jag saknar oxå en viss hund, den söta lilla fyrbenta tönten som jag lärde att vifta på händerna.
Eller ja tassarna.

Det blir sommar nu, det blir vår. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte älskar er allihopa.
Men vad tjänar det till att skriva i en blogg ingen egentligen läser?
Någon gång så vet dem det.

Det skulle blivit 2 år och 8 månader idag, mitt längsta förhållande. Ett av dina kortaste.
Det gör så jävla ont i mig. Någonstans hoppas jag att det gör ont i dig med.
Att du saknar mig, att du önskar att jag vore hos dig. Jag vet inte ens om du läste mitt brev,
kanske läste du av nyfikenhet för att sen bli arg och kasta det. Jag vet inte och jag behöver inte veta egentligen. Så länge du vet vad som stod. Det kommer komma mera till dig.
Du har säkert inte ens hittat alla mina meddelanden som jag lämnat åt dig,
fast vet man inte vad man ska leta efter så finns det inte. Men nån dag märker du,
någon dag hittar du dom. Du kommer inte sakna mig mer för det, du är ju lycklig nu eller hur var det?
Jag låter sarkastisk men jag vet att jag inte menar något med det, är bara så ledsen för hur allt blev
och för hur allt är. Hur allt bara rasat ihop, rivits isär och försvunnit..

Ge mig en av dina stenar och jag formar den till en byggsten, ge mig lite fix och jag börjar lägga grunden.
Jag har en sten, men vill lägga den ihop med din sten..



Första bilden jag tog på dig, innan vi ens fanns. Första bilden du tog på mig, första helgen jag var hos dig efter att vi bestämt att det var vi.


Sista bilden som jag vet är tagen på oss, din mamma kan ha tagit bild på julafton det vet jag inte om hon gjorde. Men det är sista bilden jag tog på oss, 4 december 2010..

Hey, there's something in your eyes 
That links us together 
Something 'bout your face your lips 
Your smile looks so alone 
Have you ever been in love 
And thought it'd last forever 
Then you know 
No one makes it on her own
              /Roxette

Har försökt sova bort hela dagen, allt för att jag inte ska tänka på dig.
Sov från 15-18 nästan..
Idag har du hållit på i huset och fixat massor i "våran" trädgård.
Skulle inte förvåna mig om du köpt en grill och grillat också.
Saknar dig, det gör ont..

Det börjar bli sent, eller egentligen inte.
Är så trött på mina ekande ord, på mina känslor.
Jag gråter inte, jag skrattar inte, jag bara är. Och just nu är det helt okey.
Jag vill så gärna gärna ha dig, sova nära dig, kyssa dig känna din närhet.
Jag vill prata med dig, höra hur din dag varit, hur ditt liv ser ut.
Jag vill se dina ögon, se hur de ler, hur de gråter hur de är.
Jag saknar dig, din kärlek.

Åker och simmar och solar lite, dock inte på denna härliga strand men
på badhuset..




Jag drömde om dig inatt, förstår inte varför du alltid är lika snygg och charmig.
Nu var vi osams, vi som aldrig blev osams. Var annourlunda att stå som åskådare och se på. Vi skulle på bröllop och se när din vackra syster gifte sig, du var försenad och alla väntade på dig. Jag var förbannad och sur för när du tillslut kom så sa du till mig att det var mitt fel att du var sen, att du inte ville vara tillsammans längre...

En rätt töntig dröm, eller jätte töntig.
Men du var så snygg i din kostym, med slips och allt. Jag hade en vacker sommar klänning i ljus aprikos med blommor i håret och din syster var strålande vacker i sin brudklänning. Även om det var en dröm kändes det så äkta..
Jag drömde om dig flera gånger den här natten, kanske var för att vi pratade på kvällen
eller för att min hjärna har psykologisk krigsföring emot mig.
Din mamma hörde av sig igår, berättade hur mycket hon saknade mig, att det var längesen vi sågs och att hon såg fram emot att ses på onsdag. Jag saknar henne med, men mest saknar jag dig..