Jag tar av mig hatten idag
Grattis Storebror på 26årsdagen, jag hoppas himlen tar hand om dig väl
och änglarna ger dig tårta på din dag.
Det är så sjukt att det snart har gått 6år sedan du dog.
To long for, to live for
Skulle offra allt för att få se dig igen,
för att få röra vid dig igen.
Storebror du är någon jag saknar <3
Behind those eyes you hide
Jag vet att när jag var liten, pampers på rumpan och snuttefilten i handen, då vet jag att du fanns där...
Ett tag iallafall..
Ibland kan jag undra varför du lämnade mig när jag var så liten, varför du väljer att inte ha kontakt med mig idag.
Det finns olika versioner, olika historier men jag har aldrig hört din berättelse. Aldrig hört din sida av storyn.
Jag försöker att inte dömma, att inte peka med hela handen.
Så många gånger som jag sagt att det är din uppgift, att det är ditt fel, att det är upp till dig om du vill träffa mig, det är du som är förälder, det är du som är den vuxna. Men nu är jag faktiskt vuxen,
jag har en egen familj med en underbar sambo och en katt och ett fint hus.
Nu kan jag inte skylla på dig, telefonen går åt båda hållen, vägarna går åt flera håll.
Jag är rädd för att möta dig nu efter alla år, det var 18år sen jag såg dig sist, jag kommer dock inte ihåg dig alls.
Jag kommer inte ihåg någonting faktiskt. Jag har sett dig på en bild, alla säger att vi är/var lika.
Jag vet inte, jag kan nicka jag kan le men jag vet inte.
Tänk om du inte vill träffa mig, tänk om jag inte betyder något för dig. Spelar det någon roll egentligen?
Jag har inget att förlora, du är på något sätt redan förlorad. Du har missat så mycket, du har aldrig visat att du bryr dig, att du tänker på mig eller att du finns där. Vet du ens om vad som har hänt i mitt liv?
Har du något vett överhuvudtaget?
Nu vänder jag allt emot dig igen, nu skyller jag allt på dig. Du är boven, skurken. Men har inga bevis, aldrig hört din story, aldrig fått chansen. Jag vet att du börjar bli äldre nu, kanske borde vi ses?
Vore kul att kunna säga att jag åtminstonde har träffat min biologiska pappa, vem vet någon dag kanske du vågar ta kontakt, någon dag kanske jag vågar ta kontakt.
En resa genom tid och rum
För snart exakt 5 år sedan, den 1 oktober 2005 var jag i Turkiet med min mamma och vi solade och badade och åt gott, sånt man gör när man är utomlands. Vi hade vart nere i ca en vecka och hade en vecka kvar till av vistelsen.
Men just den här dagen 1 oktober 2005, vädret var kallt, det blåste/åskade och regnade. Vi låg uppe på hotellrummet, min mamma hade fått "turistsjuka" och var rätt trött och dålig, jag hade klarat mig och satt
på balkongen och iaktog vädret samtidigt som jag åt en danonino (ni vet dom där små yoghurtarna i olika färger)
Kommer ihåg hela kvällen som om det var igår, eller som om det hände för en minut sen.
Det blev kväll iallafall och vi låg i varsin säng och pratade. Längtade hem och frågade oss vad mina bröder gör, och jag tänkte på min låtsas pappa Peter vad han gör och om barnet mår bra. Det var många tankar.
Vi somnade tillslut.
Klockan 01 eller om hon var 02 knackade det på våran dörr, jag hade hört innan att det hade ringt nedanför i receptionen eftersom den låg rätt nära våran balkong. Det var hårda och skarpa knackning och en lite yngre kvinna som ropade. Mamma gick och öppnade, hon var stressad och skrek nästintill att vi måste komma ner något har hänt.
Mamma gick ner och jag var trött och fumlade lite med kläder men lyckades somna om för någon minut innan det knackade på dörren igen. Samma unga norska kvinna drog mig i armen och sa att något fruktansvärt har hänt. Jag stängde dörren om rummet och vi gick ner. Det gick fort ned för alla trappor, nästan halvsnubblade i mörkret.
Alla tankar for omkring, vem hade ringt? Vad har hänt? Har mormor gått bort?
När jag kommer ner sitter mamma på en stol nästan mitt i det öppna matrummet. Hon gråter och nästan halv skriker ut sin sorg. Din bror är död, Jim är död. Sen snyftar hon och gråter, kramar om mig och fortsätter sina läten. Jag tror jag sitter kvar en stund, gråter chockad och vet inte vad jag ska göra. Ställer mig upp, går mot utgången (jag måste spy) det kommer inget, sätter mig ner. Alldelles tyst. Inga tårar ingenting. Vi sitter på en säng i ett av de gamla pensionatets rum. Det tillhör det äldre turkiska kvinnorna.
Jag sitter bara tyst, mammas kompis som var med på resan har kommit ner. Tror de kontaktar ving, eller om det var fritidsresor, jag kommer helt enkelt inte ihåg. Jag vet att det kommer en ung kvinna i 20-25års ålder ser rätt oerfaren och trött ut. Hon frågar mamma om jag behöver en läkare eftersom jag mest sitter stum och stirrar. (jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska bete mig eller hur jag ska vara.)
Mamma skakar på huvudet och säger att vi måste åka hem, vi måste hem såfort som möjligt.
Kvinnan säger att första flyget ni får plats med går till norge imorn natt (kändes som en evighet). Hur tar vi oss från Norge? Vi måste ju hem. Mitt huvud börjar snurra igen och jag mår illa. (måste spy) men ingen kommer..
Efter någon timme går vi upp på vårat hotellrum igen, de äldre turkiska kvinnorna som äger pensionatet kommer upp med varmt te, socker, honung, melon, fetaost. allt man kan tänka sig.. Men jag är i en annan värld, jag vill inte ha något. Jag har dragit fram resväskorna och slänger ner mina kläder förtvivlat, jag vill hem.
Jag tror inte på historien, jag tror inte att min storebror är död. Han fanns ju där innan vi åkte. han kan inte vara död. Han kan inte vara borta..
Efter mycket om och men och hit och dit kommer vi hem, trötta utmattade. Svensk mark.
Vi kommer till Nyköping, där är min andra bror, min morbror och många andra människor.
Vi ska tydligen åka och titta på han, titta på min döda bror. På kvällen sen kommer min låtsas pappa förbi, har aldrig varit så lycklig att se honom. Vi kramas, vi pratar. Vi gråter.
1 oktober 2005, en lördag natt. Han dödförklarades klockan 21.00 enligt obduktionsrapporten, han hade inga droger i kroppen bara alkohol. En motorcykel olycka, stora kroppspulsådern vid bäckenet hade slitits itu (om nu mitt minne av den hemska rapporten kommer ihåg rätt).
Vi var hemma måndag den 3 oktober igen, på svensk mark. Hela världen hade stannat, hela livet hade förändrats.
Nu åker jag tillbaka till Turkiet igen, en grannstad till där vi var då för 5 år sen. Åker med min sambo denna gång. Den 1 oktober ska vi åka in till Side, gå längs stranden för att sedan tända en khom Loy och låta den segla ut över havet. För att få frid, för att ge själen lugn till en så orolig plats. Orkar jag ska jag gå upp och besöka pensionatet igen, inte för att de kommer känna igen mig, mest bara för att se om allt ser ut som jag så väl kommer ihåg det.
Den här resan ska bli en bra resa, en vacker resa. Jag saknar dig storebror, varje dag men jag lever vidare som du hade velat att vi skulle göra. Jag lever vidare för att livet går vidare, utan dig. Men du finns alltid med mig. Alltid bredvid mig, alltid innuti mig. I mitt hjärta. Älskar dig storebror <3
När livet faller på
Jag vill att du ska lyssna på mig fast jag inte pratar
Jag vill att du håller om mig fast jag gör motstånd,
Jag vill att du stannar fast jag ber dig att gå.
Luften är din, det är dig jag andas med
Luften är våran, det är vi som betyder något.
Orden bara kom, men försvann lika snabbt
Säg att du stannar, för jag vill inte att du går
Innan bokstäverna tar slut, måste jag få det sagt
Du får inte tro något annat än vad det egentligen är menat
Var med mig innan allt är försent,
Var med mig tills natten tar slut.
Natten skrämmer mig, tystnaden gör mig rädd
Klarar inte ensamheten, kaoset tränger sig på
Ta på mig ikväll, jag känner att jag behöver det
Du kommer mig aldrig för nära, närhet är ett pappersord
I'm waiting for the sun to cover my face
But this fall I don't believe the sun will come
I will wait for the december morning to restore my joy
If you wont come along
/ C. Juhlin
mår illa
Vill inte ta tag i allt
Jag kommer låta det förfalla
en vacker dag byggs det upp
och en vacker dag kommer det falla igen
Orkar inte
Saknad
Idag saknar jag dig mera en vanligt, mer än jag gjort på länge.
Kankse är det för att en vän förlorat sin mor, kanske är det för att våran bror inte mår bra
Kanske är det skuld för att jag inte klarar av att besöka din grav, kanske är det för att mina tankar går i vågor, saknaden går i vågor.
Vill prata med dig igen, skratta med dig igen. Jag vill att du beskyddar mig igen.
So I won't be so far away.
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday.
Heaven is a place nearby
So there's no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I'll always be by your side.
kan inte gömma dom
Jag kan inet gömma dom.
Men just nu är det ingen som ser mig, ingen som hör mig.
Är ensam hemma med en kåt katt som går runt och skriker ut sin desperation
för att hon inte får para sig. Och sen sitter jag där.
Tyst, snyftandes och ensam vid datan. Är alldelles för trött egentligen
för att något ska fungera i kroppen, men tankarna lyckas alltid hitta sin väg att fylla funktion
Hatar att vara ensamen, hatar att gråta i min ensamhet.
Kom hem älskling, jag behöver dig nu...
Kom tillbaka storebror, det skulle göra allt lite lättare.
Orkar inte slute tänka varför, för just nu i mitt stillasittande patetiska
vardag så sitter ja stilla och gråter över min döda bror fast alla säger att jag inte ska
Man SKA ju gå vidare, det är ju nästan 4 år. Som om det skulle vara lättare att gå viadare
fast det har gått 4 år.. Nej. Det är det inte. Har mer acceptans, ja. men lättare. Nej.
Så låt mig gråta, låt mig känna frustration och smärta. Låt mig vara.
Messed up
jag är nog mest bara besviken. Men fattar heller inte varför. Besviken på att jag själv är dum nog att ha förhoppningar, eller är jag besviken på att det på något sätt kändes bra för första gången på riktigt.
Var längsen som någon fick mig o le sådär, le med hela kroppen om du fattar.
Ska jag vara ärlig förstår jag dig, du har ditt liv, som säkert är lite tryggare i Gnesta än där du brukar vara
men du har fortfarande ditt "tänk" från förut kvar. Jag vet hur jag har tänkt en gång,
låt ingen komma för nära för det gör så helvetes ont när personen försvinner. Har jag rätt?
Lust att referera till min favorit serie one tree hill "peolpe always leave"
Jag antar att jag hade rätt ändå, jag är kaos, och kaos och knas går inte ihop. Fattar inte att jag alltid försöker. Men samtidigt man försöker så länge man har hoppet. Och jag vet att du gillar mig, you told me. Och jag gillar dig. I told you. Men sometimes thats not it. You need courage and patience to get somewhere. So I've learned..
Can miles truly separate you from friends... If you want to be with someone you love, aren't you already there?
Richard Bach
Nothing is miserable unless you think it is so.
Boethius
what have I done
Vet inte om jag förstod, om du är någon du inte är
vem är det då jag har träffat?
Jag förstod en sak iallafall, jag gav dig kaos
Låter som om jag är en egocentrisk jävel som tror att jag får människor att känna saker
och att det alltid är mitt fel.
Jag vet inte.
Måste härifrån nu, andas, få ner min ångest och gå. gå.gå.gå
Vill du?
Vill du hålla i mitt hjärta?
Håll i min själ en stund
Vill du hålla i mina tankar?
Bara så jag får sova en blund
Kan du stå vid min sida?
Håll mig i handen medan jag skriker
Vågar du vara här,
och vara han som inte sviker?
Det börjar bli sommar ute, tänker på dig en massa nu storebror
På hur du hade levt, jobbat och allt.
Saknar dig massor, kan inte fatta att det är snart 3 år sedan du dog,
3 år. Shit. Känns som om allt hände igår, som om ja kom hem och fick se dig
ligga där med den vita lakanet och du var iskall. Tända ljus och och alla nära var där
Shit. Minns det som om det nyss hade hänt.
Saknar dig Storebror <3
En hatisk dag
Nu har jag varit sjuk 3 veckor. Ingen feber iallafall.. Fan inte tränat på 2 veckor.. Känner mig äcklig, ful och tjock. Känns som om jag gått upp tio kg eller något. Vilket jag inte har. Hade gått ner tre men ändå..känner mig ändå jätte ful. Känns som om vad jag än gör så duger jag inte. Jag duger inte för att jag är tjock.. Är de bara de som är problemet? Är de därför jag aldrig duger? Känns som om jag andas fel, andas tankar och ord jag inte ens ska säga högt. Som om min högerfot inte lyder den vänstra, som att fingrarna inte fungerar eller huvudet snurrar runt mina axlar.. Vad är de som händer? Ingenting.. Min hjärna tvättar mig ut och in, ska bli jävligt skönt att bli frisk snart. Bli av med tankarna när jag får träna och komma hem till peter. Träffa underbara lillebror och lillasyster, finns ingen i världen som kan ta ifrån mig den glädjen när jag träffar dom! Älskar allt där ute. Tystnaden, skogen, värmen från huset. Familjen. Allt. Önskar ibland att ja bodde där på hel tid.. Kan man gå från äckligt ful till fin? Från riktigt tjock till normal? Kommer jag nånsin duga som jag är? Kommer jag bli så där vackert söt som alla verkar tycka man blir om man ser ut som alla andra.. Jag vill inte ha en tråd smal kille, men varför vill nästan alla killar ha tråd smala tjejer? Jag tycker de är fint med kurvor, men de gör ju ingen annan.. Ska bli sådär fin snart, så fort jag blir frisk och så.. Vill bara duga, höra "någon" säga att du duger som du är.. Men är man född som ett misstag antar jag att det är svårt.. Välkomen till världen, du är mitt misstag.. Hur kommer man bort från de? Hur blir man söt som misstag? Jag kanske blir den första. Tänk dig löpsedlarna i lilla nyköping. "Misstaget som blev veckans söting" men de skulle krävas mkt antar jag. Önskar att jag föddes normal eller smal, då kanske du hade sett mig...
Jag skulle göra vad som helst, jag skulle aldrig säga nej. Vad du anför tror åt mig, vad jag anför tror åt dig. Winnerbäck sjäng dessa ord, dom passar så bra in just nu. Passar in i mig. Det här är en sån där dag då man pissar på livet och pissar på döden och pissar på allt. Idag är jag hatisk, idag är jag nog fan kapabel till det mesta. Men de skulle du aldrig förstå, det skulle du aldrig märka heller. Sen är jag sjuk oxå, feber och förkyld, faan hatar att mitt immunförsvar verkar ha fastnat på sjuk.. Att jag är ett as de vet dom flesta redan, men vad hjälper de att gråta för de? Jag är född onormal, jag är född lite under alla andra. Jag är född som en misstänkt, en utstött jävlel men vad fan spelar de för roll. Jag hatar denna dag, jag pissar på denna dag och dessutom jag är sjuk. Så ni alla söta kan ju gå och ha kul för jag ska gå nu. Bye
Saknaden
Du kommer aldrig komma hit igen, du kommer aldrig ropa från dörren "lill sis, var är mamma?" ibland kan det gå någon dag utan att jag tänker på dig, sen som nu kan det komma minnen hela tiden om dig. Saknar dig. Fan vad jag saknar dig. Ditt leende, ditt skratt. När du alltid skulle små boxas med mig, alltid vara så nyfiken om mig. Fan vad jag saknar oss två. Oss tre. Vi oslagbara syskon som hade allt, förlorad en och vi som blev kvar föll.. Höll du oss uppe? Vad gör du nu storebror, lever du i himlen? Eller är din aska redan borta med vinden, ner sjunken i havet eller ligger du kvar i jorden och väntar på att få komma upp. Eller är du bara död? Varför kan jag fortfarande inte förstå, du kommer aldrig hem igen. Min storebror är död..
Jag tror saknaden har ett ansikte, jag tror saknaden har en röst
Jag tror ensamheten kan tala, jag tror ensamheten söker tröst
Dagar kommer men inga dagar kommer tillbaka.
Det finns dagar jag önskar jag inte vart med om
natten i turkiet, då allt bara skakade samman.
Mitt huvud snurrar, snurrar fortare än vinden..
orden ekar, det jag såg. det jag hörde.
Det var så längesen nu, så längesen som du försvann för mig
men ändå. Jag känner av det som igår.
Telefon samtalet, knackningen på dörren. Trappan som bara var några
trappsteg, sprang fort var nyvaken. Allt kändes redan då.
Vad hade hänt?
mamma satt bara där, tyst och skakade. Orden var nu sagda
jag skrek, skrek så högt och grät. Ville spy, höll på att spy
inget gick. Jag vankade som om ja vänta barn, gick fram och tillbaka
sa inget utan bara gick.. Tårarna rann hela tiden. ingen uppfattning av vad som
hade hänt egentligen. Allt kommer tillbaka nu, kommer tillbaka så fort och så mkt.
Som om tiden har tagit mig tillbaka till någon dimma någonstans. Tagit mig till
den 1 oktober 2005.. Tagit mig till dagen då allt hela mitt liv förändrades.
There is just so much that time can not erase
Känns som om jag skriker för att någon ska höra mig, som om min röst
är hes och min hals gör ont.
känns som om jag sviker, sviker dig.
Jag kan inte följa dig, ville skydda dig. Vill skydda alla.
Min familj. Jag kunde inte följa med dig storebror, kunde inte följa dig
Kunde inte ens vara i närheten.
Känns som om jag har skuld för att jag inte var där, att jag inte ens kunde vara
i sverige..
kan inte skrika mera nu, kan inte gråta mera nu
Vill inte vara svag, vill inte visa mig sårbar.
jag är stark, är starkare än vad du tror. än vad ni alla tror.
Jag klarar det här.. jag gör det va?
hopp?
något som hette längtan
Livsglädje eller bara leva.
Vad har hänt med mig?
Orkar inte bry mig, pallar inte.
Jävla idioter fatta att jaa gett upp!
Bajs på er och eran plugg anda, bajs på livet och kärlek
Vem faan behöver de?
Inte ja!
Ja beheöver inte ett jävla dugg, så fuck off!
I'm scared cause you're holding my breath
det har gått för långt nu
Förlåt
Kom nu, ja behöver dig
som en hans över min kind, som ett par mjuka läppar som kysser en varsamt
Du sa en massa fina ord, du ville mig bara väl
Du visste inte vem jag var, skulle det vara en anledning till lögner?
Var det de här du kallade för förhållande, för att vara kär?
Du att jag var söt, att du ville att jag skulle bli din
men nu då.. när ja vill vara din vill du inte ha mig..
Det fanns gånger då jag trodde på det här.
men nu vet jag inte längre...
