Jag önskar jag vore orörd, oanvänd. Liten och okunnig

Att jag aldrig hade träffat dig, du vackra, du stora. Önskar att jag aldrig mött på dig, kärleken. Önskat att jag aldrig blivit lekt med, blivit förrådd, blivit oförstådd... Det finns dagar då allt är bra, allt känns helt perfekt, som om solen står på precis rätt ställe och högerfoten går före vänsterfoten utan att jävlas med mig. När allt bara blir sådär löjligt nära gränsen till underbart. Dom dagarna gillar jag, jag gillar känslan av att bara vara flytandes. Som när man var liten. Man förstod inte mkt, man såg inte så mkt vad som hände i omvärlden. Allt kretsade kring sin docka och man tittade ut genom fönstret och önskade att man vore tillräckligt gammal som sina bröder så man också fick vara ute lite senare. Alla säger att det var såhär när man var liten, att det var enkelt och att problemen inte fanns där. Är jag onormal då?

Jag kommer inte ihåg min barndom såhär, jag kommer ihåg att jag lekte men att ja fortfarande tänkte på allting. Funderade över varför mamma var ledsen eller varför min riktiga pappa bara försvann. Är det för att jag har förträngt de gånger de varit riktigt bra när jag var liten för att de jobbiga tog över eller är de för att ja faktiskt inte kan minnas någon gång då jag som liten var alldeles lycklig och underbar och o vetandes om vad som hände runt omkring? Jag blir rädd när ja tänker tillbaka ibland för kan bara minnas två gånger då jag var riktigt bekymmersfri, den ena gången kan ja inte varit mer än 8 kanske.. Jag spelade Alfapet med mamma och med Robin. På slutet var ja så himla trött att ja la bara fula ord som ja inte ens visste vad dom betydde och alla bara skrattade och jag med. Jag kommer ihåg att ja tänkte "nu är jag stor för jag får spela ett spel som är från 12 år fast jag bara är 8" Men om jag tänker nu i efterhand så var de nog för många saker jag gjorde och förstod som man inte borde när man var i den här åldern kanske yngre. 

Den andra gången vet jag med säkerhet att jag var 10år. Det var precis när vi flyttat ut till buskhyttan, år 2000. Det var fotbolls EM på tv eller kanske VM jag och Peter satt och tittade på tv, vi var som två domare från tv-soffan, skrek åt tv: n och tyckte vi hade rätt. Jag visste att Peter kunde det han sa om fotboll men ja hade egentligen ingen aning om vad ja skrek för. Men de kändes bra att sitta ihop med honom, titta fotboll, dricka läsk och jag fick känna mig som vi hörde ihop. Det kändes som om det inte fanns något mer än de här. Som om allt var en lättsam lek.

Jag säger att min riktiga barndom tog slut när jag var 10år, för efter de kom allt stort ansvar. Efter det var jag sen "stora och duktiga" flickan, flickan som inte skulle gråta, som inte skulle tycka synd om sig själv. Jag blev flickan med ansvar. Jag levde inte livet längre utan livet levde genom mig. Nu i efterhand vet jag att man inte ska vara som jag var när jag var 10, man ska inte behöva se och höra de saker ja fick göra. Men samtidigt känner jag mig så dum som skriver de här, skriver för vem? För att någon ska höra eller läsa om vad ja upplevt. Ännu en sviken och bortglömd barndom till vilken nytta att beklaga sig över, gjort är gjort och kan inte fås ogjort.