Jag skulle vilja beskriva den här sommaren mellan dig och mig, hur allt har varit. hur allt har blivit.
Men hur jag än vrider och vänder på det hela finns det inget att skriva.
Vi har inte träffats denna sommar, en flyktig dag i hamnen och en mysig dag på badet.
Två korta tillfällen på en hel sommar, vi som alltid gjorde allt innan.
Det är väl så här det blir när studenten kommer så säger alla, men jag tror tamefan inte på det.
Har umgåtts hela sommaren tsm med någon som tar sig tid, fast hon inte har. Fast jag inte har. Man tar sig tid.
Är inte förbannand, inte sur, känns bara som att det är favorit i repris med ombytta sidor.
kille och jobb före vänner, fan vad sura ni var på mig den sommaren när jag inte kunde prioritera.
Nu handlar det nog inte ens om det, tror de handlar om vilja.

Det var väl just det där med tid, känner på mig nu samtidigt som jag skriver att detta kommer bli ett långt inlägg 
om tiden som vi bara låter rinna mellan fingrarna. Hur känns det egentligen när man inte är den närmasta längre, 
när man slutar vara någons höger hand. När man inte är nummer 1 eller nummer 2 utan kanske har halkat ner och blivit nummer 3

Hon som kanske bara är ibland? 

Jag vill egentligen inte skriva om alla tankar just nu, men gör jag det inte får jag inget sagt. 
Sitter och dånar musik och skriver, tankar flödar och orden kommer ut men ändå blir det inte rätt.
Just nu känns de som om jag har carro bredvid mig, spelar våra låtar och tänker på vårat snack
om allt och ingenting som bara hon och jag förstår om saker och ting som ingen annan rår på.
Det finns vänner för allt, alla är så speciella på sitt sätt.