Idag hade jag behövt någon, någon som förstår utan att behöva fråga
Någon som bara sitter och håller om mig hur ledsen jag än är och inte går därifrån
Idag hade jag behövt dig, min vän. Du som alltid förstår mig, du som alltid har tröstat mig när jag varit ledsen.
Vart tog du vägen?

Du ska inte vara min psykolog som förklarar, ger mig råd och bearbetar
det vill jag inte, det kräver jag absolut inte.
Hade bara velat att du stannde upp och lyssnade på mig.
Tog dig tid och bara höll om mig tills jag tycker "faran" är över.
Det är inte lätt, sorg är inte lätt.
Speciellt inte om man inte vet hur man bearbetar den....