Du frågar om jag kan vara din för en kväll,
jag frågar vem du vill att jag ska vara?
Jag kan ligga i din famn, du kan smeka mitt hår och det kan vara "vi" för en kväll.
Men den dagen jag vill mer, vad händer då?
Du frågar om du får leka med mig för en kväll, ingen behöver veta.
Jag säger att du får vad du vill, jag kan vara vem du vill.
Utnyttja mig. Då kanske jag känner något, känner något annat än tomhet.
Det spelar ingen roll vad du vill, jag gör som jag blir tillsagd. Lyder alltid order.
Patetisk och naiv, tur att jag inte är blond längre.

Jag bygger upp mig själv sakta men säkert, jag var så trygg förut.
Nu ska jag bara grusa det lilla jag har kvar av självrespekt i botten så jag kan
börja om, det är väl det man gör när man är separerad och blivit lämnad.
Man startar om med ett nytt liv, ny karriär, nya umgängen och nyare jag.
Du gör ju det. Men nu handlar det inte om dig längre, eller det ska inte handla om dig.
Men så jävla svårt att bara släppa allt som var ens liv för att börja om.
Man blir tvingad till ny start när någon dör, men när personen finns kvar i livet,
är de väl egentligen inte så konstigt att man kämpar allt vad man äger och har för att få tillbaka personen?
Är det de?


Finns det någon du skulle kunna kämpa för, någon du aldrig skulle ge upp hoppet på,
någon som verkligen betyder riktigt mycket för dig?
Är jag konstig som kämpar? Är jag dum för att jag försöker?
Är jag svag för att jag inte ger upp?
Jag tycker inte det, jag kommer inte kämpa för evigt, det kommer säkert en dag när personen träffar en ny,
eller personen säger ifrån och bryter all kontakt. Men tänker inte godta och acceptera läget än.
Jag sätter ner min fot och ger allt jag har, jag ger inte upp än.