Har nog inte riktigt fattat att jag ska leva utan dig,
att vi inte ska skratta och laga mat ihop
att vi inte ska kramas mer, kyssas mer titta mer.
Det finns inget vi mer, inget oss..
Det blir jag någonstans och du någon annanstans.
Allt jag vill är att kyssa dig, att möta dina mjuka läppar och det lilla skägget som sticker lite på läpparna.
Du sa alltid att du var skäggig, kanske för att jag tyckte om när du rakade bort mustachen, kändes som om du kom närmre. Som om du kom mig nära.
Fan vad jobbigt det här är, vill inte veta hur jag kommer må om en månad eller två
när jag kommer klara mig helt själv. Bo helt själv, ingen att prata med.
Fan vad jag älskar dig. Förlåt