Känns som om jag ligger i ständig beredskap, jag är mitt livs beredskapsstyrka.
Istället för att bunkra upp med vapen, skyddsvästar, långvarig mat och kläder så lägger jag mig i känslomässig beredskap. Jag bygger upp en mur med känslor, men trots mitt skydd är inte muren tillräckligt stark, ibland slinker tårarna ut ändå.. Har varit riktigt trött två kvällar i rad, där jag inte ens orkar brytt mig om hur ont jag har.
Sen kommer det en dag som denna, mina hörlurar till musiken är sönder, gick en powerwalk/promenad på futtiga 3km imorse som inte ens käns värda att nämna. Och sen nu sitta här o lyssna på hög musik och det hjälper ändå inte.
Jag har ont i allafall.

Det känns som kaos, hårda ord, förvirring och längtan.
Jag är hoppfull även om det känns som allt redan är bestämt, det handlar bara om att man ska yttra orden.
Lite såhär känns det, tårarna rinner men jag kan inte yttra ett ord.
Bilen är hämtad från google.se