Drömmer att jag är vaken, att jag jobbar. Dropp, ronder, anhöriga, prator, läkare, blodsocker, blodtryck, insulin, skalor, magar och urinmängder. Moler och gnager i huvudet. Konstant stress, konstant hunger efter sömn.
Sen slår allt runt igen, när det blir såhär. Att min trygghet skakas runt, vatten droppar trillar nedför kinden och mitt organiserade kaos exploderar ut i ett potpurri av färger.

Jag färdas tillbaka i tiden, helt plötsligt är jag 7-8år, ensam i mitt rum och försöker förneka hur ja mår. Sväljer ner allt och nickar och ser glad ut, trots att ångesten bara är förnamnet och rädslan är på sin spets. 13år senare och jag står här igen, ingen rädsla men samma ångest. Paniken. Det liksom bubblar upp. Bubblar runt.

Hur tung kan ryggsäcken bli innan vi faller bakåt,
hur många timmar av vakenhet kan förstöra dygnsrytmen
Tårar, dessa droppar. När tar dem slut?