En sån här dag då man inte orkar mer, då man bara vill ge upp precis allt.
En sån där dag då man lyckas ta sig upp ur sängen och inser att det ändå inte spelade någon roll.
En sån där dag man inte vill dö, men man vill inte leva längre heller.
En till sån där dag då jag måste försöka förklara mig för tomma ansikten som aldrig kommer förstå varför jag inte försöker mer, eller varför jag inte kämpar lite till.
En sån där dag då jag verkligen försöker, jag kämpar hela tiden med att inte falla. Att inte känna lockelsen av att avsluta allt, att bara göra sig av med ångesten och paniken över att leva.
Jag försöker, försöker hela tiden tänka framåt, tänka positivt.
Men när det inte går, när det verkligen inte går att se den ljusa sidan av livet. När jag bara faller, faller utan livlinor, utan någon som helst hjälp att ta mig upp. Vet inte ens hur man tar emot hjälp längre.
Vill så gärna förklara, vill så gärna bli förstådd, vill någonstans må bra.
Men just nu orkar jag inte strida för min egen rätt att leva,
orkar inte besegra demonerna själv, jag kan inte.