Känns som att balansera på en tunn tråd,
antingen går den av när som, eller så klarar jag mig hela vägen fram.
Jag vet att det vänder, jag vet att det vänder. Jag intalar mig att det kommer vända.
Någon gång kommer jag bli normal, för en stund, sedan blir jag jätte glad en stund för att sedan falla en stund.
Jag vet att det vänder, vänder runt, runt, runt.
En normal nivå med mediciner sägs det. Jag blir bara trött utav dem, för trött för mitt eget bästa.
Men tydligen ska jag må bra av dem sägs det, jag vet inte. Ser inte skillnaden själv..