Tvingar mig själv ut, inte det att jag inte vill.
Men orkeslös. Suck.
Hoppas verkligen att jag vågar äta den där medicinen, att jag får något nytt preparat och att jag ger mig fan på att sköta dem. Går inte att förklara för vem som helst, går inte att beskriva frustrationen när vilja och ork inte är sammanlänkande. När viljan sällan finns.

Jag ska, jag borde, jag var påväg, jag vet är ord som fastnar på min hjärnhinna.
Samtidigt som skulden över att jag inte gör allt väller över mig.