Allt finns bara i mitt huvud. Alla dessa banala känslor och stormar som karvar genom kaos och magi. Jag vet inte ens om det handlar om dig längre. Om någon. Mer än hos mig.
Om jag bara kunde städa bättre, lägga det där överkastet rätt på morgonen, förbereda maten mer exakt eller bara känna att jag ler för att jag vill le och inte för att hålla mig stadigt i kurs med vänner och kollegor. Allt är bara en jävla myt.
Blir arg. Vreden kryper ut och gör sig påmind igen.

Är det normalt att känna sorg efter 7år?
Är det patetiskt att sakna efter så många år?