Jag vet inte hur jag ska beskriva det. 

Mer än att det känns som det skakar. 

Grunden rör på sig och väggarna kommer närmre.

Någon form av ångest utan att vara ångest. 

Ingen hjärtklappning, ingen känsla av att svimma. Ingen salivutsöndring i munnen. Inga tårar som vill ut.

Allt trycks ihop, blir trängre och djupt.

Och jag bara längtar ut, längtar bort. 

Jag behöver mer.

Jag kan bli mer. Jag kan bli bättre. Jag ska nå dit en dag, kanske inte imorn, om en vecka eller om någon månad. Det får ta tid. Men jag vet att jag sakta förändras. 

Kan du förändras?

Vill du? 

-—-—-—-—-—-—-—-—-—-—-—-