Det som är nu, är bland det bästa som har hänt mig i mitt liv, eller snarare det är det bästa som har hänt mig.
Du och jag, det vi pratar om. Våran framtid. Det som kommer hända. Allt.
Men känner mig otroligt vilsen, som om jag letar efter något..
Så mycket viljor i min kropp som bara vill någonstans.

Håll i mig nu, håll fast mig nu. Vill inte falla nu. Inte nu..

Det har blivit någon sorts lek mellan mig och kroken i taket.
Vi stirrar på varandra lika hånfullt. föraktat. En annan syn på verklighetens tillvägagångssätt, på de brister som mänskligheten har. Vi blänger på varandra tills bara tystnaden når oss,
inte ens hjärtslagen förmår att tränga sig in i det smala uttrymmet.
Ekot har stilla tonat ut och mörkret faller på.
Kroken sitter fortfarande 2 meter upp i taket, jag ligger i min säng.
En sömnlös natt, jag vågar inte somna. För jag vill inte vakna såhär imorn, jag vill sova i flera dygn eller vara vaken i flera nätter. Vill känna blodet rusa. Kroken har slutat titta på mig.
Morgonen börjar gry, du kommer inte förstå

Titta på mig, se in i mig. Lyssna på mig, hör du mina ord, ser du i min blick. Jag orkar inte mer nu. Jag vill gråta förtvivlat, andas högljudt och skrika ut mina känslor. Nu säger min kropp i från. Jag säger ifrån. Jag orkar inte bära på allt inom mig längre.

Ibland vill jag inte förstå, vill inte inse att du inte finns mer. Jag har accepterat att du är borta, vet att du inte kommer hem igen. Men ändå någonstans så försöker jag att se dig på stan eller gå förbi där du bodde. Sen påminner jag mig själv att du är död genom att gå till graven eller titta på korten från begravningen. Du är död, hatet växer sig starkare i mig. Död. Vilken negativ klang det där ordet har. Jag konstaterar vad som är, jag är logisk och säger att du är död, det är ingen jävla sorgeprocess. Jag är logisk och konstaterar.

Hur är det?

(- oj vad ska jag svara? )
(Allt är åt helvete, världen är på väg att gå under
Allt är kaos. )

Du svarar inte på frågan, hur är det med dig?

- Jaha oj du mena så
Min mamma börjar må bättre, ser det och jag märker det mera nu
Brorsan är tystare men tror han är okey.

Okej, det var din familj men hur mår du?

- Okej. Jo men Andreas mår bra och jobbar på det går skit bra.
Nytt o bra jobb verkar han få oxå.

Svara på frågan, hur mår DU?!
- Förlåt, men jag vet inte


Ibland önskar jag att det vore så lätt att svara på denna fråga
Men ett leende tar en långt och ler man mår man bra. Så är det juh.
Usch önskar att man inte ljög så mkt. Men vad ska man göra?
Säga alla sina egna problem och gråta en skvätt, inte fan blir de bättre av det.
Så nej, jag ler är lycklig och accepterar att det är som det är. och "går vidare" som alla säger.
Det är väl det jag ska göra? Släppa taget, låte det flyta iväg och rinna ut i sanden.
Dåligt ska man ju inte må i den lyckliga världen, det får du göra för dig själv.
Den lyckliga världen och jag. I flera veckor tillhör jag er i den lyckliga världen, men ibland är jag inte där
Är det inte okey att ha en sämre dag, eller rent ut av en ledsen dag?

Berör mig
Stör mig
Visa mig
Säg mig
Titta på mig
Le mot mig
Hör mig
Håll om mig
Se mig
Känn mig

Jag finns
Jag syns
Jag hörs
Jag ler
Jag pratar
Jag skrattar
Jag visar
Jag känner
Jag är

Idag hade jag behövt någon, någon som förstår utan att behöva fråga
Någon som bara sitter och håller om mig hur ledsen jag än är och inte går därifrån
Idag hade jag behövt dig, min vän. Du som alltid förstår mig, du som alltid har tröstat mig när jag varit ledsen.
Vart tog du vägen?

Du ska inte vara min psykolog som förklarar, ger mig råd och bearbetar
det vill jag inte, det kräver jag absolut inte.
Hade bara velat att du stannde upp och lyssnade på mig.
Tog dig tid och bara höll om mig tills jag tycker "faran" är över.
Det är inte lätt, sorg är inte lätt.
Speciellt inte om man inte vet hur man bearbetar den....

Idag dog du, inte än men du dog klockan 20.00 idag. Dödförklarades klockan 21.00
Du dog idag. Du försvann från mig, från mamma, från robin, från ditt dotter.
Du försvann och du kommer inte hem igen. Inte idag, inte imorn.
Tycker inte om att du är död, jag tror jag har accepterat det, iallafall om jag skriver att du inte lever.
Men när ja pratar om det så lever du än, du ler med dina sneda tänder, du skrattar som om inga faror fanns,
du busar och kittlar mig när jag försöker tränga mig förbi dig i köksdörren. Du finns, du är verklig och du lever.

Jag älskar dig storebror och alla minnen jag har med dig, men jag tycker inte om att du tog. Jag hatar faktiskt att du gick bort. Att du körde den där motorcykeln när du var lite halv full, att du kraschade in i broräcket. Att dina kompisar i bilen såg allting hända. Jag hatar händelsen, jag hatar att du dog och jag hatar att du inte finns mer.
Men jag älskar tanken på dig, för i mina tankar lever du fortfarande. Du lever och håller din dotter.

Jag vet inte om jag är över dig, eller om jag accepterat allting. Jag tar det för vad det är. Du är död och så är det, du kommer inte tillbaka. Ilska och förtvivlan är det jag känner just nu. Ska tvinga mig själv att inte gråta.
Men det blir nog svårt.

Sitter och läser om sorgens olika faser, efter säsongs premiären utav Grey's Anatomy,
jag grät konstant hela första avsnittet för att sen lugna ner mig och fälla små tårar i nästa avsnitt. Detta kommer bli en jobbig serie om det fortsätter. Jag började fundera på vilken sorgefas jag är i, och först tänkte jag för mig själv att "jag är frisk, jag sörjer inte" sen slog det mig igen, Förnekelse då har man inte kommit så långt på det där med sorg. När ska jag börja bearbeta det då? När ska jag ta tag i min döda bror som skriker genom mig?
Faktiskt blir jag både arg och ledsen att jag inte gör något när jag vet hur jobbigt det är, men samtidigt vet jag också hur stark jag är. Jag gråter inte varje dag, jag känner inte honom varje dag, jag mår inte dåligt varje dag.
Det kommer och går lite som i väntan på snön till Jul. det stannar några dagar och sen försvinner det igen.
Och sen stannar det lngre period för att sedan tyna bortåt. Är detta mitt sätt att bearbeta?

Jag väntar mig inte direkt några svar, då jag vet att ingen kan direkt koppla upp sig i mina hjärnceller och säga till mig var jag är någonstans. Men ändå. Någon som kan svaret får ju gärna låte mig veta det.
Jag pluggar på tentan nästa gång å jag vet vad/vart jag själv är. Jag lovar.

På tal om tenta, första inlämningstentan ska in om en vecka, 2 oktober. Usch. Hatar oktober. Man skulle förstöra hela oktober faktiskt. Tycker inte om den hemska månaden. Mår aldrig bra i oktober.
det är bara massa dödsdagar en efter en. och sen blir man inte sig själv förän till november och då kommer julen och då blir ja lika hopplös igen. Trots min stora fascination över julen. Älskar julen.
Någon gång måste jag åka till Usa och fira jul. Fira stort, mycket och med den man älskar mest. Julen är vacker.

1 oktober, hatar denna dagen för 4 år sedan, nu kan alla räkna ut varför om ni inte läst bloggen tidigare. Vill inte ha några jäkla klappar på axeln. Jag klarar mig bra ändå.
Är inte känslolös inte de, men Ingen får någonsin tycka synd om mig. är ingen svag jävel. vi alla har våra moln.

Ibland hamnar man i trans, jag kan sätta på en speciell låt och jag blir som fixerad.
Som en order på posten kommer mitt humör, ikväll valde jag att bli känslosam.
Släppa ut mina demoner och bryta loss isoleringen över mina tårkanaler.
Jag kan bara göra det när jag är ensam, helt ensam. Och det är jag nu, inatt, ikväll.
Vet att jobbet väntar där imorn, ska upp om 6 timmar, börjar om 7 timmar.
Ska på kalas, Emila fyller år. 5 år. Faderslös.
Hon var bara 1 år när hennes pappa försvann, när min storebror förolyckades. När han dog. Han dog.
Känns som varje gång jag skriver det, skriver det på papper eller i en dum skärm så blir det verkligt igen.
Min storebror är död. Nu är det sagt, då är det verkligt. När jag går härifrån är det inte verkligt, men nu är det de.
Nu är det påriktigt, smärtsamt och gör ont. Nu är han faktiskt död. Jag vill inte dela det med någon, vill inte tala med
nån jäkla terapeft. Jag vill inte dela min sorg med någon, inte ens med min älskade.
Jag vill vara ledsen ifred, jag vill gråta utan publik, utan att någon säger åt mig att det orndar sig, utan att någon ska komma o hålla om mig och säga att de vet hur det känns. Jag vill ha min sorg ifred. Inte reda ut den, bena isär den. Nej. Är jag ledsen är jag ledsen. Blir jag sorglös om jag delar min sorg? Vill bli av med den, vill inte kämpa för att hålla tillbaka den, vill inte stanna kvar i någon som lämnade mig för 4 år sedan. men jag vill heller inte glömma dig. Aldrig glömma dig.
Storebror, du var så mycket.

Jag vill inte vara ung längre, jag vill inte ha människor som är äldre än mig.
Jag vill vara äldst för då skulle jag slippa närvara när människor dör.
Iallafall de som dör naturligt. Idag dog min morfars fru, Lily. Hon har alltid varit en extra mormor till mig
och speciellt efter det att min mormor dog. Tråkigt nog sågs vi sällan men hon är fortfarande en som
alltid varit med i mitt liv. Morfar & Lily. Det är så man sagt sen man varit liten, åkt ut på landet och ätit
söndags stek när man var liten. Åkt förbi en sväng på julen och firat.
Tänker på min Morfar som jag sällan oxå träffar men hur han ska klara ensamheten, han har inte många som han umgås med, han är ju ändå uppe i åldern nu. Hur klarar man ensamheten?
Jag HATAR döden.

Det finns dagar då jag inte tänker på dig. Då jag inte tänker på olyckan. Det finns dagar då jag skrattar hejdlöst, då jag känner mig bekymmersfri. Det finns gånger då jag andas in fin doft och inte berörs. Det finns dagar som inte fungerar alls, då mitt inre skriker efter dig, mina armar kramar saknaden. Jag försöker kämpa tomheten med musik och ett par meningslösa rader i ett block. Det känns som ett brustet hjärta som kommer tillbaka med ett knytnävsslag i magen varje dag. Vissa dagar då faller jag. Idag är en sån dag.

Varit helt frisk hela tisdagen och måndagen, börjar känna av halsen på tisdagen men inget
särskilt egentligen. Sen onsdag, halsen svullnar till jätte fort, och ja känner mig dåsig.
Min normal temp på mornarna är 36.7 ungefär. Nu steg min temp på nåra timmar till 39.
Hostar som en tok, halsen fortsätter bli mindre. Nu kan ja knappt prata för att rösten försvunnit.
Vaknade nu på morgonen tempen har sjunkit till 37. Men något säger mig att de är Iprenens förtjänst.
Tror de blir ett besök hos vårdcentralen idag, tror faktiskt de kan vara bra.
Så ja inte fått svininfluensa eller malaria eller något annat konstigt på resan. usch o fy.

I wanna paint my face and pretend that I am someone else
Sometimes I get so fed up, I don't even wanna look at myself
But people have problems that are worse than mine
I don't want you to think I'm complaining all the time
And I hate the way you look at me I have to say
I wish I could start over

I am slowly falling apart
I wish you'd take a walk in my shoes for a start
And you might think it's easy being me
You just stand still look pretty

Sometimes I find myself shaking in the middle of the night
And then it hits me and I can't even believe this is my life
But people have problems that are worse than mine
I don't want you to think I'm complaining all the time
And I wish that everyone would go and shut their mouth
I'm not strong enough to deal with it

---

Det känns fel, vet att ja blir känslig och jobbig när jag har min kvinnliga vecka men idag är allt fel
Fel humör, fel dag, fel kropp, fel vikt och fel mat. Allt är fel idag.
allt är mitt fel idag. Så låt mig bara vara, behöver andas.
Låt demonerna i huvudet tystna för vill vara ifred.
Hatar att mitt huvud gör ont, att min mage gör ont

Gaah, är så sne. Ni kommer säkert inte förstå någonting och de är inte meningen heller
måste bara skriva av mig så ja inte går runt o är sne fast ja inte ska.
Borde faktiskt inte ens bry mig, men bryr mig enbart för att hur man än vänder och vrider på det
kommer den där idioten alltid vara i närheten så länge man bor i närheten.
O de är enormt störigt.
Okey, ja gillar den personen inte ett dugg och bryr mig inte ett dugg vem personen umgås med eller inte, O ja ja har läst personens blogg de är sant men bara för att den personen började kolla in mina bilder på ett ställe.
Så neej bara för att ja är hatiskt mot den personen betyder inte de att ja skulle bete mig som en tönt o skriva några fåniga kommentarer i personens blogg. Ja skulle fan aldrig sjunka till den nivån.
Har kommenterat förut men de var 1 gång när personen i fråga skrev en oärlig sak som inte stämde. O då blev ja sne.
Men inte lika sne som nu, för nu är ja anklagad för något ja inte har med att göra.
Så back off!
Har nog med skit att lösa i min hjärna så behöver inte bry mig om någon annans skit.

Det gör ont i kroppen, jag ville ju så gärna..
en annan gång jag vet.
Måste gå ner i vikt, som en jävla tvångstanke i huvudet.
Kommer jag fixa det här?
Måste in i lumpen, ska visa alla att jag kan.
Måste sparka ner dom och visa att jag kan.

Tredje världskriget har startat. Men det är inget man ser på tv. Inga bomber som faller, inga stålfåglar som flyger över landet. Inga soldater som marcherar längs gränserna. Ingen vet om att det ens existerar förutom jag. Det är ett tredjevärldskrig med atombomber och granatsplitter i mitt huvud. Jag har splittrats i flera delar till att snart bli sönderbränd av solen för att slutligen bli utskrattad och uppäten av gamar. Inte ens hygenorna vill ha mig innan utan fettslamsorna kastas omkring mellan asätarna. "vi äter allt, till och med fetton som du" jag vet inte vad jag gör för fel. Att jag kan göra som jag gör mot min kropp. Tänker på låten värdelös, låten är kass men i skilldrande tankar som dem här kan till och med den verka stämma in. "glöm inte bort att du är värdelös, värdelös. Så illa omtyckt för den du är, ditt jävla svin." hela mitt liv har jag alltid försökt sett ut som någon, vara någon. När ska jag bli någon? Vill ha det perfekta bmi värdet typ 20 eller något. Enligt mitt bmi nu så har jag fetma och siffror är det mest logiska vi har så då måste det ju stämma eller hur? 1.69x1.69= 2.8561 (typ) dela min vikt med det. Klumpiga fetma siffrorna 80 80/2.8561=28. Kollar i tabellen övervikt går vid 25 över det blir fetma. Jag har fetma. Ett konstaterande. Allt far omkring i mitt huvud. Hur ska vi ha råd med allt, ska vi båda få heltids jobb, kommer jag klara att betala av resan? Hur mår jag egentligen, har jag bearbetat sorgen? Har jag fetma? funkar de inte att äta bra o träna 4ggr/v? Hur ska skolan fixa sig? Hur ska livet rulla på? Jag har splittrats, tredjevärldskriget har slagit till igen... Men jag ska gå hel ur det här!

But I'm a creep, I'm a weirdo.
What the hell am I doing here?
I don't belong here.