Tvingar mig själv ut, inte det att jag inte vill.
Men orkeslös. Suck.
Hoppas verkligen att jag vågar äta den där medicinen, att jag får något nytt preparat och att jag ger mig fan på att sköta dem. Går inte att förklara för vem som helst, går inte att beskriva frustrationen när vilja och ork inte är sammanlänkande. När viljan sällan finns.

Jag ska, jag borde, jag var påväg, jag vet är ord som fastnar på min hjärnhinna.
Samtidigt som skulden över att jag inte gör allt väller över mig.

Totalt jävla värdelös är jag.
Skönt då har jag fått det sagt.
Blir bevisat varje gång jag hamnar här.
Kan liksom inte göra något åt det.
Jag slutar vilja saker, jag ger upp för en stund.
Är det nu jag faktiskt är sjuk, när det inte bara är en känsla utan när faktiskt saker börjar fallera?
En elak sprial som drar mig neråt fast jag inte vill, inga krafter att kämpa mig fast, hålla mig kvar.
Hjälp mig härifrån. Ta mig bort ifrån min sjuka hjärna.

Det är en sån här dag jag vill ta en tablett och hoppas jag somnar
tills min kropp orkar bry sig om att vakna igen.

Vi skulle dansa om natten likt älvor på en sommaräng
Doften av utslagen björk, smörblommor och blåklint.
Vinden skulle leka med mitt hår och du skulle springa ifrån mig som du alltid gjort
Vi skulle bli berusade av alkohol en sommarkväll i Juli, du skulle be mig ta det lugnt
Du var mitt skydd mot omvärlden, alltid steget före.
En mörk, dimmig dag i oktober. Sen fanns du inte mer.
Du dog. Avsliten kroppspulsåder, en förlorad mjälte. Du blev nerdrogad i ambulansen.
Dog på operationsbordet. Dog ifrån mig, ifrån oss. Ifrån oss alla.
Förevigt saknad. Storebror.

Blir så jävla trött på dig.
Dra åt helvete, jag ber dig snällt!
*morrar högt som fan nu*

Jag blir så jävla förbannad.
Varför vara på mig när jag mår bra?
Varför fundera över vad jag äter och inte äter?
Varför kommentera om hur mkt jag tränar?
Det är väl för fan min kropp....
Jag mår bra juh, sluta analysera mig till små bitar.

Sluta titta på mig med den där blicken,
säg inte åt mig att jag är förstörd och att jag fejkar min glädje.
Sluta be mig vara någon annan.
Jag mår ju för i helvete faktiskt bra nu!

---

Det här är rent självplågeri. Hittade det här på ett gammalt konto över en gammal sort of mail.

Tycker det borde vara förbjudet att få feber, att bli genom förkyld och att må skit.
Speciellt när jag har en tom lägenhet, ingen som faktiskt pysslar om mig eller bryr sig.
Men ska inte deppa ihop, har kikat 4 avsnitt av Band of Brothers nu, och tänker fortsätta kika
mitt marathon. Precis som jag gjorde förra gången när jag såg denna serie, för några år sen.
Jag var sjuk, feber och hostig. Låg i soffan med A och kikade på band of brothers en hel dag, eller
om det var två dagar, kommer inte ihåg.

Vet inte varför alla tankarna på A kom upp idag, kanske för att jag är ensam.
Kanske för att jag träffat hans mamma nyligen eller kanske för att jag vet att han inte mår bra.
Inte för att det har med mig att göra, men ändå. Känner någon form av "tycker synd om dig"

Efter ett samtal med en nära vän kom vi fram till att man spenderar onödigt mycket tid att tänka på sina X, men att man ändå inte slutar tänka "är han lyckligare med henne?" "tänker han någon gång på mig?" "kan han sakna oss?"

Tar dubbeldos och hoppas jag får sova ikväll.
För allt jag verkligen verkligen vill är att sova.
En natt iallafall, bara en natt..

Det är inget som har hänt. Önskar något hade hänt så jag kunde "skylla" på att jag mår dåligt därför, eller gömma mig bakom en händelse. Men nej. Inget har hänt.
Känner mig rädd om jag ska vara ärlig...

Hela samhället handlar om beroende, alla människor är beroende av mat för att överleva, vatten för att överleva, sömn, närhet, sex osv. Basala saker för människans överlevnad och för våran existens. Men känner mig rädd för att vara beroende. Rädd för att bli beroende av någon konstig medicin som påverkar på ett mystiskt sätt som ingen vet, rädd för att bli beroende utav människor, bli avvisad...
Mest där kanske. Jag är livrädd att bli beroende av någon annan, som om att jag inte klarar mig själv. Har ju alltid klarat mig själv, borde göra det. SKA göra det.
Samtidigt som jag är medveten om att människan inte är en "ensam-varelse"
och jag är lika rädd för att vara "helt" själv. Är rädd för att jag ska få känslor,
tycka om mer än gränsen tillåter. Rädd för att bli avvisad, att ge mig ut på okontrollerad mark...

Eller så har jag väl bara en extremt dålig dag, jag vet faktiskt inte. Känns bara som om jag vill dyka ner i något svart hål en stund, gömma mig. Eller typ bestraffa mig, stå i skamvrån och "komma ut" när Cissi är en glad tjej igen, när Cissi är okej igen.

Är tröst ett behov eller ett begär?

Önskar faktiskt du vore här...

Jag känner ingenting alls.
Inget inget alls.
Men det är ingen skön känsla.
Vill bara iväg nu, åka nu, fly nu.
Åka iväg med dig.
Uppåt, framåt, iväg.

Mår illa och vill härifrån.
Inget har nog äcklat mig så mycket som det gör nu.
Det skriker i min kropp.
Vill sätta mig på en buss/tåg, åka bort, åka långt. Långt.
Fan vad du förstört mig.

"I lost the heart I gave away"
(Laleh)

Det kändes som om jag gav, jag gav och gav tills det inte fanns mer att ge
och då gav jag lite till. De sista obefintliga delarna av mig själv gav jag till dig.
Problemet är inte att du inte tog hand om dem, problemet är att jag inte sparade mig själv
till mig själv. Jag dig allt jag ägde och hade för att kunna ge lite till. Min egen undergång.
Men jag vågade. Jag satsade och jag försökte. Jag föll, jag kraschade men jag kommer
se fallet som en struggle to pass. Något jag klarat mig igenom. För jag är stark.
Iallafall intalar jag mig det. Jag är stark.

Vaknade vid 05, vred på mig. Gick upp och kikade runt i lägenheten.
Frös. Bäddade ner mig i sängen igen. Vaknade vid 07. Klockan ringde.
Somnade om, vaknade vid 10 igen. Gick upp. Duschade. Åt äpple/kanel yoghurt
och en äcklig smörgås. Lyssnat på musik och texter som flödar.
"But I don't really want you to stop and you know it so it doesn't stop you"

Jag känner mig stark. Min vilja är stor. Mitt mod är där.
Klarar mig bäst själv, har jag alltid gjort. Ensamvarg men ett socialt mähä.
Jag försöker inte intala mig, eller intalar mig att det är på ett visst sätt.
Det är som det är och jag styr och kontrollerar mitt liv. Bara jag. Ingen annan.

Det finns ett uttryck som skapades för längesen, säkert över 3 år sen nu.
Jag kallades för "flärpan", har alltid tyckt om uttrycket, det har fått mig att känna mig
liten och söt och speciell. Men upptäckte idag att detta uttryck inte alls var speciellt, utan faktiskt
var ett i mängden tilldelat flera gånger åt fler andra.
Så nu skrotar jag "flärpan", det tillhör inte mig längre.

Jag kände mig som någon annan, och jag är någon annan nu.