Stålfåglarna flyger inte längre utanför, elden har blivit till glöd och dammet ligger som ett lager över husfasaderna.
Någonstans långt borta hörs det att dörrar börjar öppnas, barn ropar och djuren letar nya bon.
Snart är det människor överallt, ensam i ett hav med personer,ingen skulle se
Här inne är jag säker, står i tryggt förvar med mina väggar omkring mig, ingen kommer in.

Sen möter jag dig, jag möter inte din blick men du möter min. En gnista tänds, värmen sprids.
Du river ner mina murar som jag så omsorgsfullt byggt upp,
du klär av mig del för del av min rustning, placerar den noga på stolen bredvid.
Naken. Sårbar. Ensam i mitt inre, prydd av en vacker kvinnokropp.

Dina händer smeker en nu härjad eld i min kropp, hunger, iver.
Du gjorde något ingen annan fått tillåtelse att göra, kliva rakt in, rakt igenom
och bara se mig för den jag är. Bara hålla om mig för hur min hud är formad om mina muskler, mitt skelett.
Du tog din hand genom min osäkerhet, genom mina rädslor, genom mitt leende och skakade hand med mitt innersta.
Jag gav dig tillåtelsen, du gav mig trygghet. Jag gav dig friheten, du tog chansen.
Du förlorade mig
/CJ.

Jag har börjat många meningar under kvällen,
om vad jag ska skriva, hur jag ska skriva det.
Vem som läser, hur orden betonas och hur meningarna byggs ihop.
Vissa människor önskar jag läste på bloggen, det är så mycket lättare att säga vad jag vill i text
än i ett samtal. Vissa vill jag inte ens ska kika in här, det blir för nära. För oförståligt.

Någonstans fick jag klarhet idag, någonstans fick jag en känsla av sammanhanget.
Jag kämpar inte emot min rädsla längre, för jag är faktiskt redan där.
Och det gör ingenting, jag lever, skrattar, gråter och idag, idag mår jag underbart bra.
Min största rädsla har länge varit ensamheten, att bli lämnad ensam.

Att få vara helt själv med sig själv, att inte kunna välja sin ensamhet utan bara bli tilldelad och tvingad till det.
Har länge trott att det är rädslan för ensamhet som gjort att jag inte kunnat släppa taget,
men någonstans på vägen har jag nu insett att jag varit ensam ett tag och att det är okey.
Jag lever, jag klarar mig. Jag går rak i ryggen, (så rakt som innan åtminstånde *ler*)
jag andas samma luft som innan, jag ler (hela tiden, näst intill *ler*), jag skrattar åt små saker,
åt stora saker, jag gråter när jag behöver, när det förmår mig. Jag mår bra.
Jag mår faktiskt bra i ensamheten med, ensamheten behöver inte betyda något negativt.
Har spenderat många timmar för mig själv, många nätter av tankar, anklagelser och känslor.
Men så kom en dag som denna då jag faktiskt insåg att jag har varit flera dagar helt själv
och haft det underbart bra och mått riktigt bra.
Rädslan för ensamheten som jag bor i är kanske inte så tokig ändå.

Ibland gör saker ondare än man tror.
Såg en bild. Du skrattar och ler ihop med henne och alla andra underbara.
Är glad att du är lycklig, det är jag. Du förtjänar lycka.
Men det gör ont. Önskar att du hade vart lycklig med mig.

No one's gonna love you more than I do...



Jag ska lära mig att sluta älska dig,
jag ska lära mig att inte tycka om dig, inte alls.
Jag har accepterat dig, det du gör, har gjort.
Nu ska jag bara förlåta dig, bli förlåten.
Punkt.

Har pysslat en del hemma idag, bundit rep, gjort knopar, satt upp väggtext nr.2 och
handlat och gjort matlådor. *stolt flicka* haha
Nejdå. Men en skön slapp hemma dag har varit skönt. Längesen det hände.

---

Någon form av trygghet har infunnit sig inom mig, vet inte om det är för att jag trivs i situatuionen
eller om det för att jag har kontrollen över saker och ting.
Jag har kontroll över allt utom mina känslor, dem svajjar rätt mycket.
Men förtillfället gör det inget. Jag gillar det jag tittar på, även om det inte finns en tanke bakom det.
Ibland behövs spontanitet, lust och känslor.
Ibland behövs kontroll, styrka och mod.

Ikväll hade jag velat träffa någon som är ärlig, klok och säger rätt saker på rätt ställen
som vet när tystnaden är det enda språk vi behöver och som vet när det passar med en kyss
som vet när du får lägga armen runt om mig, och som vet när du får öppna mina dörrar.
Den som vet när man ska stanna och när man behöver gå, och som vet att tänder man en eld behöver den vaktas så att glöden inte slocknar och så att det inte tar eld överallt.
Ikväll hade jag behövt ett hjärta som lyssnar, en själ som ser och ett par ögon som vill titta in i mina för att det är det enda den vill se. Ikväll hade jag velat dela en flaska vin, lyssna på ett par bra låtar och fördjupa mig in i någon annans värld. Kedjeröka på balkongen, inte för att jag kan utan för att jag vill känna doften och en berusande känsla av frihet. Jag vill bli uppslukad av någon annans inre för att få lägga min hand på din axel och säga hur fin du är i månens sken, för att sen skratta i flera timmar åt hur molnen är formade eller se när solen går upp bakom träden.
Mycket vill så mycket mer.

Ett utdrag ur ett brev som skrevs..
Du får mig att bli trygg, att få mig att känna mig säker. Jag älskar dig och jag vill inte vara med någon annan människa, det vet jag. Jag har vetat det enda sen första gången jag följde med och träffade din syster och barnen för första gången. Jag och minsta pojken satt och tittade på varandra i något som kändes som evigheter, sen tittade jag på dig och den blicken du gav mig och det du viskade till mig sen i soffan när vi såg deras bröllopsfilm. Jag visste redan då att det kommer vara du och jag, det finns bara du och jag.

---

But don't you remember?
Don't you remember?
The reason you loved me before,
Baby, please remember me once more,

When was the last time you thought of me?
Or have you completely erased me from your memory?
I often think about where I went wrong,
The more I do, the less I know,

---

Finns jag kvar inom dig, finns tanken på mig kvar?
Jag vet att du är lycklig nu, lycklig med hon den andra.
En substitut för mig, en rebound.
Jag har ingen rebound, ingen substitut. Ingen att låtsas vara kär i,
ingen att få känslor för. För jag vill inte ha känslor för någon annan än dig.
Det trodde du nog aldrig om mig, du visste nog inte hur stark min kärlek till dig var.
Allt jag hade kunnat gjort för dig, om du bara hade vetat.

Förlåt för att jag saknar dig, det börjar bli rätt lönlöst.
Förlåt för att du kretsar inom mig, kretar i mitt system.
Tänker inte be om ursäkt för mina känslor till dig,
skulle bara vilja att du bekräftade dem.
/Din flärpa

En dag... En dag är det så.. Då kanske mina tankar kan stilla till ro
och jag kan må bra igen. För nu är jag trött på detta helvete..

Även om jag går vidare, så älskar jag tanken på dig.
Jag blir fortfarande så lycklig av tanken på dig, tror inte alla tankar vet att jag har separerat från dig.

Ibland tror jag inte ens att jag är medveten om att jag är singel,
för jag ser mig fortfarande som upptagen.
Frågar någon om mig, eller om mitt liv så börjar jag alltid att prata om dig
och sen blir det en lång förklaring att du är mitt ex.. Jag förvirrar mig själv i allt virrvarr.

Viljan att förstå är inte samma sak som acceptans,
jag har accepterat att du inte vill vara med mig, men jag vill inte förstå det ännu..

Jag saknar dig,

Har vart en hel dag på operation, vantrivdes faktiskt.
Men vet inte om det var personen som jag gick med eller om det bara var mitt första intryck..
Allt känns rätt fel just nu, allt känns lite smått hopplöst utan dig och ditt stöd.
Och det är väl precis det du vill höra, du vill höra hur mycket du betyder, hur mycket jag vill ha dig tillbaka.
Du vill ha bekräftelsen, och jag ger dig den.
Jag förstår inte varför du ställde frågan till mig igår, varför du ens trodde att jag skulle kunna träffa en ny så snart.
När jag pratar bor jag fortfarande i huset, när jag pratar pratar jag fortfarande i vi-form.
Jag förstår inte ens hur du kunde se någon annan jämtemig, det finns ju bara du.

Don't you just walk away...

I feel like im begging,
im begging on my knees.
Don't do this, don't give up on me yet.

i've got nothing to prove
for it's you that I'd die to defend.
I can promise you tomorrow
But I can't buy back yesterday
I'll be there for you
These five words I swear to you

I'll be there for you
I'd live and I'd die for you

Jag tänder alla ljusen för att få dig att se, men sen vågar jag inte säga vad jag  känner.
"Ska det vara så jävla svårt att öppna munnen och prata?"
En ständig dialog med mig själv, jag blir aldrig nöjd, jag blir aldrig stolt.
Jag vill att alla andra ska se glädjen i mig, men hur kan dom när jag tamefan inte ens ser den själv.
Denna inre monolog i hjärnan, ibland rusar tankarna ibland byts det ut till en dialog där mitt ego-jag och mitt skuld jag talar. Det är ingen bra kombination.
"Jag borde fatta, jag borde inse" "inse vaddå?, vad är det nu som är fel" Orden fortsätter eka, varför ska det vara så svårt att få fram något, är det för att jag egentligen inte har något att säga, att jag egentligen är en människa utan vettiga åsikter.. Nu kom skuld-jaget fram igen.. SUCK.

Har ni någongång funderat på vad som händer om man skulle lyckas med sitt mål?
Om man verkligen satsar allt på att lyckas och alla ens drömmar skulle slå in och man står där med pokalen i handen och får sitt pris, sin belöning. Men sen då?
Vad händer egentligen när man lyckas, när man uppnår sitt mål?

Jag har många mål här i livet, vissa större och vissa mindre. Jag vill nog tro att jag behöver dessa mål för att vara på rätt bana i livet, jag tror alla människor behöver mål för att prestera, för att hoppas för att leva.
vad tror ni, vad har ni för drömmar, för mål?

Läste någon fåning undersökning som aftonbladet publicerade för ett tag sedan där det tog upp vad människor önskar dig mest i livet, här har ni en länk till artikeln.
Och här är det som var högst efterskattat:

1. Gå ned i vikt
2. Sluta skjuta upp saker
3. Skriva en bok
4. Bli kär
5. Bli lycklig

Resten av listan finns på aftonbladets sida, men anledningen till att jag kom och tänka på den var att vad händer när man gått ner dom där kilona, när man slutat skjuta upp saker och lever för stunden, när man skrivit sin bok, blivit kär och är lycklig. Vaad händer då? Händer det nånsin att man kan infria alla sinna mål och drömmar?
jag tror att man borde vara glad när man nått sina mål, givetvis. Och att man säkert skapar nya mål, har man familj, barn och är lycklig på den fronten vill man kanske ha karriären bättre eller se snyggare ut eller varför inte skriva den där boken. Men jag vet inte. För mig är detta så märkligt, blir vi lyckligare av att uppnå våra mål?

Jag vet inte hur jag ska få fram det, hur bokstäverna ska kunna formas till ord hur ord ska kunna bilda meningar. Meningar av betydelse. Jag tittar mig omkring men jag ser inte mycket alls, en vägg av vatten står i vägen på gränsen till att rusa ifrån mig. Det kom en krypande känsla, började som en knopp som vecklade ut sina grenar, sina blad sina kvistar tillslut var det ett helt träd som växte inuti mig. Grenarna ville ut, ut genom bröstet. Det gör så ont nu. Väggen av vatten står på startlinjen, redo att rusa sitt lopp, nedför mina kinder för att landa på den mjuka bädden i vitt. Jag vet att du talar till mig, du säger återigen bokstäver som ska formas till ord som ska formas om till meningar. Meningar av betydelse.

Jag var full av liv, full av förhoppning, full av mening. Jag var en färgsprakande bukett blommor som såg sitt vackraste ljus, du trampade på mig. Tryckte ner, malde sönder blommorna mot asfalten. Ett ånglok som tågade fram, tryckte undan allt i sin väg. "här kommer jag, jag har rätt, lita på mig". Vinden drog förbi och de färgsprakande blommbladen delades itu, flög åt varsitt håll iväg bort härifrån. Kvar låg en tom själk, utan blommor, utan liv, utan färg. Färglös, utan förhoppningar, utan betydelse, utan mening. Bokstäverna formades, orden blev till och meningar bildades. Denna gång av betydelse. Hade längtat efter ditt svar länge, längtat efter kommunikation men hade aldrig anat att svaret tog en annan väg. Blommorna såg aldrig tåget, på samma sätt som jag aldrig uppfattade din vilja.
Förväntningarna var för höga, känslorna för många och vattenväggen rasade samman och rusade fort iväg, de trodde att de sprang sitt livs lopp för att sedan avslutas i en pöl på den vita bädden.

Buketten planteras om, får ny jord, mera näring och ljusets strålar värmer den tomma själken. Hur börjar jag om, hur ändrar jag tankesätt, hur får jag mera näring, färg och liv. Ett vägskäl, ska vi följa andras spår och bli ledda med handen trygg eller ska vi skapa vår egen stig, vår egen väg och hoppas vi når fram i tid?